Denna text handlar om två olika men närbesläktade sätt för lärare och elever att uppnå en mer meningsfull vardag i skolan. I båda fallen sker det genom att man försöker uppnå en bättre balans mellan att lära sig och att skapa värde för andra. En sorts “Work-Learn balance”. Ombalanseringen innebär att lärare får fokusera mer på att lära sig, och att elever får fokusera mer på sådant arbete som skapar värde för andra.
Lärare har sällan tid att arbeta strukturerat med sitt egna lärande, och elever får sällan möjlighet att skapa något av värde för andra. Sådana obalanser mellan eget lärande och arbete som skapar värde för andra orsakar både lidande och problem i skolan. Omotiverade elever upplever ofta att skolan är meningslös. Lärare fastnar ofta med sin undervisning i samma gamla hjulspår år efter år. Det paradoxala i sammanhanget är att dessa två obalanser ofta finns representerade i ett och samma klassrum, dag ut och dag in. Denna text handlar om hur vi förstår och åtgärdar detta.
Att balansera skolan bättre med avseende på lärande och värdeskapande är en angelägen uppgift, både för dem som tillbringar mycket tid i skolan, och för samhället i stort. En skola i bra balans mellan lärande och värdeskapande löser sin samhälleliga uppgift bättre. Vardagen blir också mer intressant, meningsfull och engagerande för dem som arbetar där.
Att ta utgångspunkt i balansering för elever respektive för lärare kan ses som två sidor av samma mynt. Genom att inte fastna i ett ensidigt betraktande av situationen kan vi nå djupare förståelse och bättre lösningar.
Balansering för elever: Värdeskapande lärande
Den ena balanseringen handlar om eleverna. Deras lärande upplevs som mer meningsfullt när de får tillämpa sina kunskaper och förmågor ”på riktigt” och försöka skapa något av värde för utomstående. Det kan vara för någon utanför klassrummet på skolan, eller ännu hellre, för någon ute i samhället utanför skolans område. Detta har tidigare kallats ”arbetets pedagogik” eller ”entreprenöriell pedagogik”, men kallas i denna text för ”värdeskapande lärande”.
Vad som menas med detta är alltså att elevernas lärande balanseras upp med en smula värdeskapande för andra, exempelvis att eleverna får skapa lite glädjevärde, socialt värde, ekologiskt värde eller ekonomiskt värde för en annan människa. Eleverna får då tillämpa sina kunskaper och förmågor i praktiskt värdeskapande för och tillsammans med utomstående. Detta leder till ökat engagemang, högre studiemotivation och i förlängningen till bättre studieresultat. Det gäller särskilt de elever som annars upplever att skolan inte riktigt är för dem.
Även om målet för eleverna i skolan fortfarande är lärande, så blir här elevernas värdeskapande aktiviteter ett medel för att fördjupa deras lärande.
Balansering för lärare: Vetenskapligt lärande
Den andra balanseringen handlar om lärarna. Deras arbete handlar vanligtvis om att organisera och genomföra undervisning som skapar värde för eleverna. Sådant värdeskapande arbete blir mer meningsfullt och får högre kvalitet när lärarna även får ägna sig åt systematiskt och kollektivt lärande tillsammans med andra lärare, skolledare, skolutvecklare och forskare. I andra sammanhang kallas detta för ”kollegialt lärande” eller ”organisatoriskt lärande”, men i denna text kallar vi det istället för ”vetenskapligt lärande”.
Med detta menas att lärares kollegiala lärande behöver vara vetenskapligt. Det behövs en god balans mellan teoretiska perspektiv (lärande) och praktiskt görande (värdeskapande). Ingen kan på förhand veta om en generell idé fungerar för just mig som lärare i just mitt klassrum. Varje ny idé måste prövas i den egna praktiken, om man vill veta hur den fungerar för en själv. Detta är också enda sättet att få ut den kvalitetsökning i undervisningen som en ny idé eventuellt skulle kunna bidra med. Yrkesvardagen känns också mer meningsfull om man försöker utveckla sin undervisning med nya idéer man tror på.
Att arbeta vetenskapligt med sitt egna lärande kan för lärare innebära att man arbetar enligt sex grundprinciper: (1) hypotesprövande, (2) systematiskt, (3) dokumenterande, (4) pragmatiskt, (5) analyserande och (6) uthålligt.
Man prövar en ny tanke eller idé man just lärt sig om vad som skulle kunna ge bättre skola (princip 1 – hypotesprövande). Prövningen görs i det egna klassrummet, i samband med att man skapar värde för sina elever genom undervisning. Eftersom en enda observation inte räcker när man arbetar vetenskapligt, så behöver detta göras ungefär samtidigt av många lärare på skolan, eller ännu hellre på flera skolor. Det kräver i sin tur noggrann samordning och organisering av både lärandet och värdeskapandet (princip 2 – systematiskt).
Efter att en ny tanke eller idé prövats i undervisningen så behöver varje lärare som deltar reflektera på djupet och individuellt kring hur det man just lärt sig fungerade för just mig och mina elever (princip 3 – dokumenterande). Alla behöver fråga sig: “Hur / varför fungerade detta (inte?) för mig och mina elever?” i stället för att leta på svar på frågan “Vad fungerar?”, eftersom det är ont om universalsanningar i skolan (princip 4 – pragmatiskt). Slutligen analyserar man det samlade utfallet genom att leta efter mönster, likheter, skillnader och insikter i alla lärarnas reflektioner (princip 5 – analyserande). Sedan börjar man om igen utifrån sina nya insikter. Man gör då mer av det som fungerade och mindre av det som inte fungerade (princip 6 – uthålligt).
Vi har här alltså att göra med nästan precis samma fenomen som värdeskapande lärande, där man ju också blandar lärande med värdeskapande. Här är dock lärande medlet och ett förbättrat värdeskapande för elever är målet. Ju längre man håller på, desto bättre skola torde man få, eftersom varje utvald idé har prövats noggrant av många lärare och analyserats tillsammans efteråt utifrån vad som fungerade på just den egna skolan.
Man kan kalla detta för en “teori-och-praktikgemenskap” – en grupp människor som tillsammans försöker blanda teori och praktik i sin vardag på ett finkornigt sätt, i syfte att förbättra kvalitén i sin verksamhet. Vetenskapligt lärande innebär att lärare tillsammans får fundera på ett djupare plan kring när, hur och varför elever lär sig det man vill att de ska lära sig. Genom att systematiskt analysera vilka nya tankar, idéer och arbetssätt som faktiskt leder till värdefulla förbättringar för eleverna när de sätts i verket av lärarna, så blir lärarnas lärande fokuserat på sådant som skapar mervärde för eleverna. Detta kräver noggrann uppföljning av vilka effekter lärare ser när de prövar nya tankar, idéer och arbetssätt i praktiken. Med tiden läggs då mer fokus på sådant lärande som vid uppföljning visat sig skapa värde för elever (enligt lärarna), och mindre fokus på sådant lärande där systematisk uppföljning och analys inte kunnat påvisa att elever gynnats.
Även för lärare leder en bättre balans mellan lärande och värdeskapande till ökat engagemang och därmed till högre motivation att utveckla sig själv yrkesmässigt, vilket i förlängningen ger bättre undervisning. Detta gäller särskilt de lärare som annars upplever att skolutveckling inte är för dem, utan ser det som något en separat grupp engagerade skolutvecklare och förstelärare ägnar sig åt på skolan.
Även om lärares mål i skolan fortfarande är att skapa värde för eleverna, så blir här lärares strukturerade, kollegiala och vetenskapliga lärande ett medel för att utveckla deras förmåga att skapa värde för eleverna.
Obalansen och dess orsaker: specialisering och snävt mätfokus
Obalans mellan lärande och värdeskapande är tyvärr norm i dagens skola. Elever i skolan får ytterst sällan lära sig genom att skapa värde för andra. Denna obalans leder för många av dem till en avhumaniserad vardag fylld av tristess, och en känsla bland vissa elever att skolan är ett meningslöst tidsfördriv. Lärare hinner sällan med något mer systematiskt och kollektivt lärande utvecklingsarbete. Denna obalans riskerar att leda till en allt mer avprofessionaliserad yrkeskår, en yrkesvardag fylld av monotoni och en känsla av maktlöshet.
Men hur blev skolan egentligen så här obalanserad? En viktig anledning är samhällets specialisering. En ökande komplexitet i samhället har under århundraden gett upphov till ett ökat behov av specialisering och indelning i olika discipliner eller forskningsfält. Några exempel är utbildning som vetenskaplig disciplin samt arbetslivets olika yrkesdiscipliner. I ett samhälle indelat i discipliner förväntas individer och organisationer i allt större utsträckning fokusera på ett enda kärnområde och lösa sin enda huvuduppgift synnerligen väl.
Om målet är lärande så bör elever då endast ägna sig åt detta. Att låta elever skapa värde för andra blir ett störande moment i undervisningen. På motsvarande sätt, om målet är undervisning så bör lärare då också ägna sig främst åt detta. Det mer strukturerade lärande som personalen kunde ha ägnat sig åt i skolan betraktas som förvisso intressant men inte särskilt prioriterat.
I stället skapar man specialiserade forsknings- och utvecklingsenheter som sköter det organisatoriska lärandet. Man anställer separata utvecklare, forskare och experter som ska studera och utveckla nya sätt att undervisa, som sedan införs brett. Slutligen styr och mäter man efterlevnad av ett enda huvudfokus genom ”new public management”-inspirerade arbetssätt, där både lärare och elever mäts allt oftare, med allt smalare perspektiv och allt mer känslokallt.
En balansteori för bättre skola för både elever och lärare
En teori är ett försök att generalisera utifrån empiriska regelbundenheter som man har observerat i noggranna studier av verkliga situationer. Ett mönster vi har sett under många års forskning kan sammanfattas i en ”balansteori”. Denna teori knyter ihop två olika sätt att ge oss bättre skola till en helhet. Utan att förkasta värdet av discipliner och fokus så verkar skolan kunna vinna på lärare som lär sig mer systematiskt och elever som arbetar oftare så att det uppstår värde för andra.
Enligt balansteorin är det på följande vis inom både utbildning och i arbetslivet:
Varje given social miljö kan fyllas med en högre upplevd känsla av mening, kvalitet och syfte om människor förmås att sträva efter en bra balans mellan:
1) strukturerade, kollektiva och reflekterande lärprocesser kring nya fenomen, och
2) känslomässigt starka upplevelser där man försöker skapa värde för andra.
Sådan balans främjar intresse, motivation, engagemang, kvalitet och därmed resultat och effektivitet.
De två perspektiven verkar vara mer närbesläktade än man kanske tidigare har tänkt på, och kan sägas utgöra två olika sidor av samma mynt, se figur 1 nedan. Balansteorin kan ses som en tvärdisciplinär överbryggning mellan elevers utbildning och lärares arbetsliv. Genom att studera två så pass olika fenomen tillsammans så tror vi att vi kan få en djupare insikt och förståelse för båda än om vi hade studerat dem isolerat var och en för sig.
Tyvärr uppstår inte denna typ av balans av sig själv i dagens specialiserade samhälle. Tvärtom så separerar lärande och värdeskapande spontant om man inte gör något aktivt. Balans måste därför skapas och ständigt bibehållas genom medvetet ledarskap och organisering. Om man lyckas så kommer lärare och elever att känna en högre känsla av mening och syfte i vardagen. Då fylls de av energi, uppnår mer i sitt arbete och kommer längre i sökandet efter ny kunskap och nya arbetssätt. Detta blir i slutändan till glädje både för dem själva och för andra. Människorna i skolan får det bättre, och samhället får bättre skola.
Vår forskning visar att sådant ledarskap och sådan organisering är viktig för skolan. Men vad innebär det i praktiken? Hur gör man? Och vilka effekter man kan förvänta sig?
Hur kan man då balansera skolan bättre för elever och lärare?
Några ”quick fix”-lösningar finns tyvärr inte här. En mer balanserad skola kommer kräva hårt arbete av många. Men vi har sett att en väg till bättre balans i skolan är att försöka korsa disciplingränser. Man kan nämligen hämta inspiration från områden långt utanför skolan som yrkespraktisk och vetenskaplig disciplin. Vi tror därmed att de balansproblem skolan idag brottas med inte kan lösas enbart genom de tankesätt och den expertis som ursprungligen skapade problemen. Skolan behöver kanske inspireras av Albert Einsteins citat:
”Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem. Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Som en liten introduktion till vad som är möjligt så kommer vi i denna korta text ge några exempel på den hjälp som finns att hämta från discipliner långt bortom klassisk utbildningsvetenskap. Nedan ger vi sju exempel på idéer och stoff hämtade från vetenskapsteori, psykologi, designtänkande, entreprenörskap, förändringsledning, organisk kemi, informationsteknologi och moralfilosofi.
Från vetenskapsteori hämtar vi tanken att överbryggning mellan två så vitt skilda discipliner som utbildning respektive arbetsliv kräver ett fokus på vardagliga ting och aktiviteter, på nyckelord som båda sidor förstår och på att försöka mäta saker och ting empiriskt. När vitt skilda discipliner börjar förstå varann så öppnar det upp för bättre balans mellan lärande och värdeskapande. Om detta har jag tidigare skrivit i en rapport till Skolverket.
Från psykologi hämtar vi insikter om vad som motiverar människor i grunden. Enligt prosocial motivationsteori så upplever vi människor en högre känsla av mening och syfte i livet när vi gör saker för andra. Denna källa till motivation nyttjas inte så mycket i skolan. Lärare motiveras ofta av att skapa värde för elever, men elevernas förväntas istället motiveras av förmodad egennytta. Läs gärna mer i denna forskningsartikel.
Från designtänkande hämtar vi tanken att det krävs väl artikulerade designprinciper för att överbrygga mellan en teoretisk idealvärld och den komplexa verklighet som skolan utgör. Det räcker inte med en bra teoretisk idé för att påverka praktiken. En inledande modell ser ut så här:
Från entreprenörskap hämtar vi insikter kring hur man kombinerar värdeskapande och lärande i praktiken, varför det är intressant ur ett samhällsperspektiv, och vad det kan tänkas leda till för individ, grupp och samhälle. Om detta handlar min avhandling från 2016.
Från förändringsledning hämtar vi tanken att all förändring kräver minst tre ingredienser för att bli varaktig. Man måste vara en smula missnöjd med nuvarande situation, man måste se en önskvärd framtidsvision framför sig, och man måste ta de första små stegen mot att utvecklas i en önskvärd riktning. Detta sammanfattas i Gleichers förändringformel:
Från organisk kemi hämtar vi inspiration till tanken att värdeskapande och lärande kanske är som olja och vatten, att de separerar spontant om man inte gör något aktivt. Det krävs därmed någon sorts emugleringsmedel för att få dem att blandas i vardagen och bli till en välsmakande ”sås”. En progressionsmodell för balansering av värdeskapande och lärande visas nedan:
Från informationsteknologi hämtar vi nya digitala metoder för att mäta mänskliga upplevelser på helt nya sätt, som också möjliggör nya sätt att bedöma och arbeta vetenskapligt med både elevers och lärares lärprocesser. I ett samhälle där allt mer fokus läggs på det som går att mäta så blir det avgörande att även kunna mäta och bedöma elevers värdeskapande och lärares lärande. I vår forskning har vi byggt ett innovativt forskningsverktyg som klarar att mäta båda dessa ting, och som används av tusentals elever och lärare idag, läs mer här.
Från moralfilosofi hämtar vi tanken att göra gott för andra och att ta ansvar för att utveckla sin vardagspraktik är aktiviteter som vi människor bör ägna oss åt för att det är etiskt rätt och riktigt. Detta illustreras bäst av lärarnas egna skrift om yrkesetik, där det slås fast av fackförbunden att lärare har ett moraliskt ansvar att utveckla sitt yrke.
Detta var några inledande exempel på hur balansering av skolan kräver hjälp utifrån. Vi är djupt involverade i ett flertal projekt som syftar till att balansera skolor runt om i Sverige. Denna text var ett litet försök att förklara vad det är vi gör och varför vi tror så mycket på balansteorin.
Om ni som har läst ända hit vill hjälpa oss i vår forskning så vore vi ytterst tacksamma om ni kunde tänka er att ge oss feedback på denna text. Via sociala medier, via mail eller telefon för all del! Mig når ni så här. Tack!
