Nu har det gått ett halvår sedan min bok om värdeskapande lärande kom ut i bokhandeln. Boken har uppmärksammats lite här och var i skol-Sverige. Bibliotekstjänst skrev en positiv recension i juli, där de tyckte att det var “en intressant och mycket bra bok som kan ses som en handbok med många konkreta arbetssätt”. De skrev vidare att “styrkan är att dessa arbetsätt och verktyg har vetenskapligt stöd”, och summerade det hela med att “boken är riktigt läsvärd för lärare och andra skolanställda som t.ex. förstelärare och specialpedagoger”.
Under sommaren fick jag också en reflektion från Ida Prisell som är grundskolelärare i Åstorp, Skåne. Hon skrev en text efter att ha läst boken. Den återger jag nedan i sin helhet. Jag blir extra glad av att få Idas bekräftelse på att just hennes elever från områden med tuffa socioekonomiska hemförhållanden fann värdeskapande lärande så pass givande. Om detta handlar ju bokens sista kapitel 10 – kanske det viktigaste kapitlet i hela boken!
Efter att jag fick denna text av Ida bad jag henne skriva lite mer om just värdeskapande lärande som integration. Den texten finner ni också nedan som text nr 2.
Text 1 skriven av Ida Prisell följer nedan:
I det lilla kan det stora bo – När lärande av värde får skapa ringar på elevernas olika vattendrag.
För snart fyra år sedan tog jag och min kollega emot en årskurs tillsammans för första gången. Det var en årskurs 2 likt många andra årskurs tvåor i vårt avlånga segregerade Sverige men också en årskurs milsvis ifrån andra.
Hur skulle vi två arbeta, utveckla elever och överleva själva i en årskurs med 45 elever och där 90% av elever hade ett annat modersmål och där modersmålen dessutom representerades av 14 olika språk! Där hade också bytts ut en hel klass i antalet in och utflyttningar i elevgruppen, det fanns x antal diagnoser och till det också en handfull sk gråzonsbarn, nyanlända, fängslade föräldrar och inte minst elever med tuffare socio-ekonomiska hemförhållanden. Hur skulle två mentorer kunna bedriva någon form av undervisning med dessa förutsättningarna? Vad kunde fungera i ett upptagningsområde som detta?
Ja, någonstans där hade många av våra förundrade vänner lagt nycklarna på skrivbordet, stängt klassrumsdörren och sprungit därifrån men det gjorde inte vi. Visst undrade vi ibland vad vi höll på med. Skulle vi lyckas få ihop gruppen och det mest centrala, skulle vi få våra elever att förstå att kunskap både är coolt och betydelsefullt?
Med risk för att vara aningens jävig så är nog lärare ett av de mest flexibla och anpassningsbara yrkeskategorier vi har i samhället. Likt sjuksköterskor och läkare möter vi ständigt nya “patienter” eller låt oss kalla dem kunder för det är det de är. Vi ska komma underfund med hur varje “patient/kund” fungerar och vilka behov och anpassningar de behöver i behandlingen/utvecklingen framåt. Samtidigt får vi varje termin nya kurser och nya forskningsrön som vi ska tillämpa fram till nästa termin då vinden har vänt och det har kommit något nytt på vårt smörgåsbord kring forskning, råd och arbetssätt.
Fyra år senare sitter jag som sagt återigen i solstolen med nya forskningsrön, i form av ännu en ny litteratur framför mig: ”Den värdeskapande eleven”. Men denna gången ger den mig något helt annat. Den ger mig bekräftelse, en stark bekräftelse på att vi var så jäkla rätt på det den där dagen då jag och min kollega, alias team Piff och Puff, bestämde oss för att prova ett arbetssätt med tre kombinationer likt sagans magiska tal. Vad hade vi att förlora?
Vi hade på egen hand fått nys om, till skillnad för de ofta påtvingade uppdragen uppifrån, två arbetssätt som i stundens kämpande kändes aktuella att prova utifrån den “behandling/utveckling” just den gruppen hade behov av och som jag tror generellt väldigt många andra grupper också har idag. Hör och häpna, det är absolut inget nytt under solen utan eleverna behövde ett bra arbetsklimat, en vilja och lust till att samarbeta och hjälpa varandra, att både kunna ge och ta, lyssna på varandra, lösa olika problem på ett sunt sätt, att kommunicera och stärka sitt språk, att KÄNNA meningsfullhet och värde med skolan och lärandet.
Vi hade och har än idag en syn på att se gruppen som ett blivande team på ett framgångsrikt företag och vad behövdes för att rusta dem och förbereda dem till deras framtid? Jo,
Kooperativt lärande+Värdeskapande lärande+värdegrund= SANT
Min kollega hade fått nys om och beställt en av de första böckerna om kooperativt lärande och jag hade en vision om att läroplanens värdegrund och centrala innehåll skulle riktas längre ut än klassrummets välprydda väggar. Eleverna behövde på olika sätt komma längre ut i samhället än klassrummet, gårdarna och skolområdets gränser.
I skolans värld heter det “ju tidigare insatser desto större effekt”. Eller som man brukar säga i vanlig hederlig folkmun: Små barn, små problem – stora barn, stora problem. Det räcker inte med att insatserna mynnar ut i en uppsjö av dokumenterande anpassningar och åtgärdsprogram. Vi måste också ställa oss frågan: Vilken slags undervisning, rent konkret, har denna elevgruppen behov av? Det kan för vissa vara en jobbig fråga att ställa sig för det kan innebära att du faktiskt måste förändra din undervisning ganska radikalt då det du gjorde med den förra gruppen eller den förrförra inte alls fungerar på den du fått till dig just idag. Vi hade också fått lyssna på John Steinberg i denna vevan och tog med oss speciellt en frågeställning, lite halvjobbig den med, när han uppmanade oss att ställa frågan: “Skulle du vilja vara på dina egna lektioner”?
Just där stod vi för fyra år sedan. Vi valde då att arbeta ämnesövergripande med olika teman kopplade till läroplanens centrala innehåll och till det kopplade vi ihop det kooperativa arbetssättet med dess sociala förmågor, det värdeskapande lärandet och läroplanens kapitel om värdegrund. Till detta hade vi också en enorm tydlig lektionsstruktur med klara kunskapsmål, sociala mål och bildstöd som visade hur eleverna förväntades ta sig framåt under arbetsprocesserna. Vi behövde framför allt modellera mycket kring de sociala förmågorna, de så kallade “hur:en”, hur bemöter man varandra positivt, hur samarbetar man och hur lyssnar man aktivt. Detta är ju liksom grundbitarna inom både KL och värdeskapande lärande för att ta oss framåt och ut från klassrummet med en ryggsäck med behövande verktyg. Så klart gjorde vi inte allt fullt ut hela tiden men vi hade ovanstående med oss i varje temaplanering och lektionsplanering vi gjorde. Viktigt att också ha tänket vad kan vi väva in och inte tänka vad ska vi lägga till för att inte skapa känslan av ett merjobb. Jo, i början kändes det på grund av oerfarenheten som ett merjobb men samtidigt tog vi oss framåt steg för steg med gruppen även om vi självklart både fick bakslag och fick backa och förändra under resans gång.
För att bli lite mer “hands on” från klassrumsgolvet delar jag med mig av våra inlägga från skolans instagram. Låt det inte vänta med ursäkten, min grupp är inte mogen för detta arbetssätt. För var det något vår årskurs inte var så var det just mogen och då på vääääldigt många plan. Och en sak till, det går att implementera redan på lågstadiet.
Hela lågstadiet hade ett gemensamt tema i samband med att den lilla härliga karaktären med mottot “ det där har jag aldrig provat så det klarar jag säkert” fyllde 75 år. Våra elever skulle få ta del av det svenska kulturarvet i form att ett tema kring Astrid Lindgren och hennes Pippi Långstrump. Det som var mest hands on i whauw-effekt var att det var just de värdeskapande arbetsområdena som fångade, inspirerade och motiverade eleverna allra mest och framför en handfull pojkar i klassen. De som i vanliga fall hördes, störde och märktes mest försvann i ett tystare djup och ett engagerat arbete med att göra så mycket mer kring uppdragen då det fanns en mottagare som skulle ta del av det samtidigt som de elever som var lite mer blyga och tillbakadragna kom fram i ett helt annat ljus i våra olika små arbetsgrupper.
Idag går dessa eleverna i årskurs 5 och de kommer än idag fram till mig på skolgården och frågar om jag kommer ihåg när de sjöng för de äldre på vårdboendet, när de fick skicka in sina förslag på att förbättra trafiksituationen utanför skolan, att de fick feedback och dessutom vann 1000kr eller när de skrev till statsministern, som var deras egna förslag och bad om hjälp att söka pengar till en resa till Astrid Lindgrens värld och fick svar.
Där står jag, ute på skolgården en solig förmiddagsrast med en halvcirkel av elever som för fyra år sedan hade en omotiverat bråkig ryggsäck på ryggen. Just dessa eleverna har idag anteckningarna till morgondagens prov med sig ut på rasten och någon ber mig kolla av om kunskaperna sitter medans några andra går och sätter sig likt de kooperativa lär-paren och kör “kloka pennan” kring anteckningarna. Det är i denna stund jag stannar upp och får den betydelsefulla bekräftelsen på att vi lärare även med de mest utmanande grupperna kan göra skillnad. I denna stund kunde jag inse att den vetenskapliga grund vi valde att ställa oss på och den beprövade erfarenhet vi gjorde under två års tid med denna gruppen gav ett resultat, att vårt värdeskapandet arbete på olika plan gav ett bestående känslomässigt värde,att samarbete lönar sig och inte minst att kunskap är så otroligt coolt.
Idag kan jag se att vi nog lyckades skapa både en eller flera ringar på dessa elevers olika vattendrag.
Ida Prisell
Grundskollärare 1-7 sv/so, Förstelärare i språkutvecklande arbetssätt, Åstorps kommun 2022
(uppdateringarna från deras Instagram finner ni längst ner i detta inlägg)
Text 2 skriven av Ida Prisell följer nedan:
I det lilla kan det stora bo: Ett lärarperspektiv kring det värdeskapande lärandet utifrån litteraturen “Den värdeskapande eleven”:
I min tidigare reflekterande text “ I det lilla kan det stora bo – när lärande av värde får skapa ringar på elevernas olika vattendrag” lyfte jag litteraturen “ Den värdeskapande eleven” och hur den gav mig en sådan bekräftelse under min sommarläsning. Denna litteratur gav mig den där inspirerande bekräftelsen både ur elevperspektiv och lärarperspektiv. Men vilken bekräftelse gav den då mig kanske någon undrar. Bekräftelse är likt begreppet värde ett sådant brett och tolkningsbart begrepp att man ibland behöver konkreta exempel på hur:et.
När jag sitter med boken i solstolen och ska påbörja min sommarläsning reflekterar jag över om jag överhuvudtaget är på rätt väg kring just det där tolkningsbara begreppet “att skapa värde för eleverna”. Jag har ju liksom, på egen kammare, arbetat fram ett upplägg och arbetssätt utifrån vad jag som lärare tolkat är ett värdeskapande lärande utifrån läroplanens syfte, centrala innehåll och min undervisning. Återigen finns en risk för en viss jävighet men jag tror att lärare är en av de yrkeskategorier som kan vara mest hårda mot sig själv och sitt arbetsuppdrag med tankar som “arbetar jag med rätt metod för just dessa eleverna, gör jag tillräckligt mycket och rätt saker för att de ska nå en så hög måluppfyllelse som möjligt, låter jag den växa och utvecklas i den mån och i den riktning som gynnar dem för deras fortsatta resa och framtid” och så vidare. Ja jag skulle nog kunna skriva en hel roman om den ständigt självkritiska läraren som vill så mycket för “varenda unges skull”.
Men jag behöver inte läsa så långt in i Martin Lackéus bok förrän jag möts av den där bekräftelsen jag pratar om. I bokens inledning går Lackéus nämligen igenom de tre grundprinciperna för det värdeskapande lärandet och jag som är en person som stryker under, markerar med symboler och skriver kommentarer i kanten har “kladdat” en massa på just de här inledande sidorna. Redan här börjar jag tänka,“spot on”, jag är ju faktiskt rätt på det.
Värdeskapande lärande grundar sig alltså på de tre grundprinciperna “värdeskapande för andra som resulterar i feedback, interaktion med verkliga individer i omvärlden och en finkornig blandning av lärande och värdeskapande”. Men vad är det då för effekt jag sett under dessa första inledande år av mitt värdeskapande arbete med eleverna? Effekten jag framförallt ser är att precis som Lackéus skriver ser jag att när jag integrerat värdeskapande i mina lektioner så har också en helt annan slags eld tänts i mitt klassrum som fått eleverna engagerade på en helt annan nivå och inte minst börjat brinna (i rätt bemärkelse) för skolarbetet. Effekter som en starkare känsla för arbetet, att eleverna kan se en mening med arbetet det gör, en större motivation, glädje, en ökad kommunikation och ett brinnande större engagemang är effekter jag kan se i de olika värdeskapande kopplingarna jag gjort utanför klassrummets fyra väggar.
I det inledande kapitlet får jag också bekräftat att vi lärare just som jag nämnde ovan måste integrera det värdeskapande lärandet i undervisningen för annars blir det som Lackéus skriver “ingen raketfärd utan mer ett sorts isolerat tomtebloss som snart slocknar”. För er som är nya inom detta område så måste vi lärare återigen tänka “hur kan jag väva in värdeskapande lärande” i min lektionsplanering för att få till den där extra knorren av meningsfullhet, engagemang och värde för någon annan” istället för att tänka “Oh nej, nu ska jag lägga till ytterligare en metod/sak”.
Titta över din terminsplanering och tänk till exempel “Inom vilka arbetsområde/tema” kan läroplanens syfte och centrala innehåll riktas och skapa värde för någon annan”. Vilket i sin tur kommer skapa ett sådant enormt stort värde för dina egna elever.
Jag läser vidare, stryker under, gör några nya utropstecken och kommer så småningom fram till kapitel 3 som heter “Kom i gång med elever”. Lackéus bok har ju undertexten “En handbok för meningsfullt lärande i skola” och det är i detta kapitlet han ger exempel hur jag och du som lärare kan komma igång med de värdeskapande tankarna och omsätta det i undervisningen med våra elever. Kapitlet ger många olika exempel på de där hur:en som vi lärare ofta efter olika fortbildningar ska komma på själva. Här skriver och visar Lackéus på “hur du kan planera din pedagogik, hur vi kan rikta det vi ändå tänkt göra utåt, hur vi kan låta eleverna skapa något för andra och att vi vågar ställa oss frågan “ För vem kan denna kunskap vara värdefull för idag?”. Kapitlet tar upp flera goda exempel på hur och det är här och nu min bekräftelse växer sig än starkare. Jag är på rätt väg, för jag är absolut inte i mål. Kan vi en ens vara helt i mål med ett värdeskapande lärande där det inte finns något visst slut på vad och hur du kan utveckla din värdeskapande undervisning? Men du liksom jag kan under resan gång få den betydelsefulla bekräftelsen att du både har rätt tänk och att även i den lilla värdeskapande aktiviteten kan det stora bo – både för eleverna och dig som lärare.
Vid nästa lästillfälle kommer jag fram till sidan 126 som visar en checklista och en figur som Lackéus benämner som ett spindeldiagram. Han relaterar en hel del till detta spindeldiagram i sin text och jag tänker att denna lilla figur är ett bra verktyg att ha med sig vid sin planering mot ett mer värdeskapande lärande. Några av “taggarna” som nämns är “interaktion utanför grupp/klass/skola”, teamwork över tid, “kopplat till ämneskunskaper/förmågor och “aktivitetsbaserad feedback”.
Det jag tar med mig själv som utvecklingsområde framåt är att vi lärare ofta gör en massa fantastiska arbeten/projekt med eleverna men allt för ofta tror jag att vi missar den betydelsefulla biten av feedback och reflektion. Det området känner iallafall jag att jag kan utveckla än mer. Det jag också vill lyfta är att Lackéus ofta skriver om att det värdeskapande lärandet självklart ska utgå från vår läroplan och dess innehåll.”Återigen är det balans jag vill att skolorna ska sträva efter. Lite mer värdeskapande för andra kan elever nog behöva…Men det ska inte tränga bort ett fokus på kunskaper. Det ska snarare vara ett relationellt medel som förstärker lärandet och låter eleverna lära sig kunskaperna för livet, inte bara för provet”.
Då jag under 16 års tid arbetat i ett av Sveriges segregerade skolområde blir kapitel 10 “Värdeskapande lärande som integration” ett mycket intressant kapitel att läsa.
Stiftelsen The Global Village lyfter i en av sina rapporter som Lackéus i sin tur lyfter i sin text “att var tredje elev i socialt område inte går ut grundskolan med behörighet till gymnasiet”. Hur ska vi med tidiga insatser arbeta förebyggande så att ett I-land som Sverige kan bli ett mer jämlikt och värdefullt samhälle för framtidens medborgare – våra nuvarande elever?
Vid detta laget vet ni nog vad svaret kan tänkas bli, låt eleverna och i mitt fall framförallt de elever med ett annat modersmål och kultur få växa upp och känna samhörighet redan i tidig ålder med medmänniskorna och det samhälle de möter och ska möta i framtiden. Hur kan vi då göra detta?
Under fyra års tid har jag nu valt att arbeta med ett kombinerat arbetssätt som jag skrivit om i en tidigare text.
Kooperativt lärande+Värdeskapande lärande+värdegrund= SANT
Anledning till att jag har fortsatt arbeta så här under en längre tid är för att jag ser så tydliga effekter hos eleverna som är andraspråkselever, har en annan kultur och som växer upp i ett så kallat utsatt område. Detta lyfter även Lackéus i sin text: “ Elever i utsatta områden behöver i tidig ålder få lära sig hur de skrider till handling från hjärtat kring frågor de brinner för, hur de hjälper andra på ett helt nytt sätt och hur de samlar på sig hela kroppen-lärande under resans gång”. Det är framförallt effekterna som att eleverna har kunnat relatera, återkoppla och använda sig av den kunskapen de fick med sig från ett kooperativt och värdeskapande tema-område vidare in i nästa tema och i sin kunskapsutveckling som blivit så mycket tydligare de senaste åren. Olika förmågor och kunskaper har liksom fastnat på ett helt annat sätt än övriga områden vi inte arbetat med på samma sätt. Den andra starka effekten jag har sett de senaste fyra åren jämfört med tidigare år är att elevernas språk har utvecklats både bredare och snabbare då det naturligt blivit så många fler meningsfulla inslag av kommunikation och samarbeten genom det kooperativa och värdeskapande lärandet. Jag har också sett effekterna på grupperna som helhet. Jag har upplevt att de blir mer sammansvetsade och har en större gemensam motivation till skolarbetet och att team:a med varandra.
Som sagt, jag är bara i början av mitt värdeskapande arbete och att utvecklas som lärare måste också få lov att ta tid precis som det gör för våra elever. Men någonstans här vill jag ändå lyfta tänket “ att i det lilla kan det stora bo”. Börja inte med att använda det stora förstoringsglaset utan välj det lilla. Titta över din kommande planering och fundera på frågeställning: “Hur kan du låta dina eleverna skapa något för andra där de också kan få någon form av feedback? Börja till exempel med att titta på din skola. Våga prova och våga misslyckas. Vi kan inte mer än lära oss oavsett utgång. Lycka till!
Ida Prisell
Grundskollärare 1-7 sv/so, Förstelärare i språkutvecklande arbetssätt, Åstorps kommun 2022
