Det är inte bara arga moderater som underskattar barns förmåga

Senaste dagarna har flera saker fått mig att tänka på detta med vuxna som underskattar barns förmåga. Vi ser då och då exempel på vuxna som ställs inför skapelser och prestationer från elever som arbetat värdeskapande en längre tid, och där den vuxne tycker det är så oerhört bra gjort att det måste vara något lurt. Den vuxne misstror elevernas förmåga, och tänker kanske att när något verkar för bra för att vara sant, då är det nog också det.

Ett fåtal vuxna som drabbas av denna falska känsla av misstro reagerar genom att håna och trakassera barnen, och påstå att det måste vara en vuxen som har gjort arbetet åt dem, eller som har manipulerat dem till att göra det. Ett bra exempel är när elever i Huddinge skrev en replik på DN Debatt, och därefter blev attackerade av Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali. Läs mer om det här. Bali påstod att deras lärare hade använt eleverna som megafon, att barnen saknade grundläggande kunskaper i samhällskunskap och att barnen inte hade skrivit texten själva.

Ett annat exempel, redan klassiskt, är alla de vuxna som reagerat med vrede, hån och trakasserier mot Greta Thunberg efter hennes framgångsrika skolstrejk för klimatet. Det är en ytterst liten andel vuxna som går till angrepp, sett till hur många som idag känner till Greta Thunberg. På global nivå blir det ändå obehagligt många människor. Mekanismerna är förmodligen desamma. Argument som återkommer i alla dessa situationer är att barn påstås vara inkompetenta och sakna egen vilja. Många vuxna vägrar tro på att barn och ungdomar kan agera kompetent på eget initiativ och försöka bidra till ett bättre samhälle. En del vuxna blir rentav provocerade när unga tar plats i samhället, och vissa tappar fattningen fullständigt. En twittrare som vi här ska låta vara anonym skrev nyligen följande bisarra text:

“Nu får media sluta använda indoktrinerade barn likt häxprocesserna för att tjäna politiska poäng. Gretor och 8:e-klassare har varken utbildning eller erfarenhet för att bedriva politisk debatt. Dessa 8:ors lärare och Gretas lärare borde omedelbart få sparken och aldrig få undervisa igen.”

Vuxnas klena tilltro ur ett barnperspektiv

Huddinge-elevernas svar till Bali ger oss vuxna en unik möjlighet att förstå hur allt detta uppfattas ur ett barnperspektiv. Eleverna skriver att vuxna tror att 13-åringar inte är kapabla att uttrycka en åsikt, och att vuxna faktiskt borde inse att ungdomar nuförtiden kan mycket mer än vuxna tror. Ludwig Berglind skriver (länk till texten):

“Tror ni inte att en 12-åring kan skriva en någorlunda rolig text som blir en av de mest lästa? Ni underskattar barn mycket. Ni bör skämmas!”

“Varför skulle min lärare skriva 50 krönikor och skicka in dem i tidningen? Varför? Hur kan ni inte förstå efter alla dessa gånger att det är vi barn som gör sakerna. Eller ni kanske är såna som tycker att barn är dumma i huvudet. Vi är barn. Vi är inte dumma i huvudet. Vi är framtid. Barn gör skillnad.”

Hur fantastiskt det än är att följa elever som tar strid mot sina vuxna mobbare, så blir jag ändå beklämd över att det är så få elever i svensk skola som får den chans Huddinge-eleverna fått. Chansen att få vara del av något som är viktigt på riktigt. Att arbeta som en hel klass mot ett meningsfullt mål som är större än en själv och ens individuella utvecklingsplan. Att få uppleva detta redan under skoltiden. Men värdeskapande lärande är tyvärr en undantagsföreteelse i skolan, visar våra studier.

Lärare som underskattar sina elever

En forskarkollega skrev till mig och frågade om lämplig referens till en artikel han jobbar med. Han ville skriva att ett av de största problemen med entreprenöriell pedagogik (såsom t ex värdeskapande lärande) är alla vuxna som underskattar sina elever. Jag förstår vad han menar. Jag vet inte hur många gånger jag fått läsa reflektioner från lärare som efter att de prövat värdeskapande lärande skrivit att det fungerade mycket bättre än de trodde. En del lärare erkänner rentav att de hade helt fel, att de verkligen hade underskattat hur stor skillnaden blir på elevers motivation och lärande när man låter dem skapa något av värde för andra människor.

Jag tror det finns ett omedvetet motstånd mot värdeskapande lärande hos många lärare, som kommer sig av samma fenomen som Bali-historien illustrerar. Många vuxna, även lärare, underskattar förmodligen vad barn och ungdomar är kapabla att åstadkomma om man ger dem chansen. Om man låter dem arbeta på sätt som får dem att brinna för något som är större än dem själva. Om man låter dem få försöka göra skillnad i världen utanför det egna klassrummet.

“Meningslöshetsskolan” sänker många elever

Det anses idag ofta vara flummigt att främja elevers motivation i skolan, och kanske är det därför elever så sällan får sträcka på sig och utnyttja sin fulla potential. Jag kallar ibland den skola jag så ofta ser för “meningslöshetsskolan”. Inte för att jag tycker den är meningslös, utan för att det finns alltför många elever som känner att deras tid i skolan saknar mening. Särskilt då utsatta elever, t ex elever med neuropsykiatrisk funktionsvariation, pojkar, särbegåvade elever, nyanlända och elever i utsatta områden. Så borde det inte få vara. Det borde vara en rättighet för alla barn att få känna mening i skolan, om så bara nån gång i månaden. Och mening känner man när ens egna handlingar gör skillnad för någon annan. Det är välkänt och väl beskrivet i forskningen om människors välbefinnande (läs gärna en av mina forskningsartikel om detta här). Ju större skillnad och ju fler som påverkas positivt, desto starkare känsla av mening.

Motsatsen ser vi oftare – en skola i egoismens anda som bara är till för eleven själv. En sorts överdriven kundorientering i ett marknadifierat samhälle. Gör denna och denna torrsimsövningen, det är bra för dig om 15 år. Det förstår du väl lille vän. Där och då fylls många elever av en känsla av meningslöshet. För de lever sitt liv här och i nuet, inte om 15 år i en avlägsen framtid när de är vuxna. De vill därför också ha sin meningsfullhet här och nu. Så funkar många av oss människor när vi är unga, och faktiskt även när vi blir äldre. Kanske är det när elever bryter sig loss från de vuxnas mönsterideal att passivt sitta som små ljus i klassrummet i sin inlärda hjälplöshet, som vuxna börjar bli oroliga och ibland rentav aggressiva. Vem är egentligen lärare till dessa respektlösa slynglar?

Värdeskapande lärande en väg ur en polariserad skoldebatt

Det finns inget vi har sett i vår forskning på värdeskapande lärande som tyder på att en meningsfull och engagerande skola behöver stå i motsats till en kunskapsskola där trygghet, ordning och reda råder. Tvärtom så är engagerade elever som tillsammans i helklass gör saker som de upplever är viktiga på riktigt ett framgångsrecept för både trygghet, arbetsro och höjda meritvärden. Det är nog snarare då meningslöshetsskolan som göder kränkningar, mobbing och oreda i klassrummet, vilket i sin tur får resultaten att falla.

Och om det nu är så att elever klarar både engagerande och kunskapande aktiviteter samtidigt, så borde vi vuxna också ta oss an uppgiften att höja förväntningarna på oss själva och vår undervisning. Även vi vuxna kan mer än vi tror. Detta gäller särskilt nu när värdeskapande lärande har visat sig vara en fungerande väg framåt för att uppnå denna goda kombination, läs mer i en forskningsartikel jag skrev 2016 om detta på denna länk. De verktyg och metoder som nu finns att tillgå för hur man gör för att skapa värde för andra i samhället går utmärkt att tillämpa i skolan. Då knyts kunskapsstoffet ihop med praktiska tillämpningar som elever upplever som meningsfulla.