Att vara människa är inte alltid enkelt. Här följer texter baserade på möten och intervjuer med människor som brottas eller har brottats med livet på olika sätt; en tjej som lever med svår anorexia, en transsexuell kille, en kvinna som fick sin diagnos ADHD som vuxen, samt en politiker som lever under hot.
________________________________________________________________________________________________
Ett liv av anorexia, men vad beror det på? En krönika skriven av Annie
Anorexia är en sjukdom som tyvärr blir vanligare och vanligare i vårt samhälle. Men vad beror det på? Jag har gjort en intervju med en ung tjej som har diagnotiseras med svår anorexia. Under intervjun så känner jag att jag inte förstår. Vad driver en ung människa till sånt vanvett att de sakta men säkert svälter sig själv? Vad är det hon såg i spegeln när allt började? Allt är ju uppenbart, hon var inte fet, eller är det? Hur kan man se något som inte är där? Det är väl lätt att se att man inte väger för mycket? Att man inte behöver ändra sig för andra? Jag går grubblande hem på detta, äter min mat, under tiden så jag tänker på intervjun. Jag förstår fortfarande inte. Jag går istället in på instagram, bläddrar bland bilder av alla dessa smala, vackra modeller. Helt plötsligt så känns det inte lika konstigt. För hur påverkad blir man inte av dessa modeller. Dessa modeller med ”perfekta” kroppar och felfri hy. Lägg till lågt självförtroende och pressen på sig att passa in. Då är det väl inte konstigt att man börjar fundera. Om man ser ut som de vackra, smala modellerna. Borde inte alla tycka mer om en då? Plötsligt så känner jag mig inte lika hungrig längre.
Hur ska unga tjejer inse att de är fina som de är om de växer upp i en omgivning med alla dessa förvirrande ungdomstidningar. Dessa tidningar som säger åt en att vara sig själv, med en sjukligt smal modell som framsida och en bantningskur på nästa? Hur ska vi ungdomar kunna växa upp med självförtroende när samhället runt omkring oss bryter ner oss utan att vi ens märker det? Även om vi lätt kan säga att vi har bra självförtroende och att vi trivs med våra kroppar, ligger inte meningarna kvar ändå? I det omedvetna, och gnager sig fast som en parasit.
Är det inte lite vårt ansvar att skydda dessa unga människor från att börja begå dessa farliga experiment bara för att försöka passa in. Dieter, omöjliga kroppsideal och även hur vi ska bete oss och tycka finns överallt i vardagen som unga människor lever med. Det är svårt att se den här unga flickan som vars högsta dröm nu är att om tio år vara frisk och ha ett jobb. Ett vanligt liv. Bara för att hon i sina mörkaste stunder föll för ett ouppnåeligt ideal. Bara för att känna att hon skulle passa in bättre. Det är inte mer konstigt än ungdomar som faller för grupptrycket i att prova droger och alkohol. Skillnaden är att detta är ett ämne som mer ligger under ytan, något som provoceras på insidan innan det övergår till att bli sett fysiskt.
Denna unga tjej, hon berättade att hon hade en bra uppväxt, att hon mådde bra, men att något förändrades ungefär när hon var 14 år. Dåligt självförtroende, stor prestationsångest och press från sociala medier är det som kan leda till en livsfarlig sjukdom.
Hur ska vi då göra för att ungdomar ska förstå? Först och främst så måste vi se till att sjukdomen inte hålls under ytan. Skolor pratar mycket om droger och alkohol, men hur mycket pratas det och diskuteras det om något som kan skada en människa lika mycket. Något som kan döljas under bylsiga kläder och ett fejkat leende tills det en dag inte funkar längre. Den dagen kan vara början på ett nytt liv för den här människan men det kan också få ett hemskt och förfärligt slut. För det är oftast så den här sjukdomen funkar. Den upptäcks inte förens det nästan är försent. Sedan kan man bli tagen till sjukhus, där dessa rädda ungdomar förväntas bli bättre medans de spärras in med galningar. Den unga tjejen som blev sjuk berättade för oss hur hon hade hört bråk och fönster som krossats under nätterna. Det är inte rätt sätt att få någon att bli frisk. Hon var rädd samtidigt som det var meningen att hon skulle lära sig att leva igen. En anorektiker får även dagligen utstå fördomar av världen, världen som sa åt dem att svälta kan nu kasta ut sig fördomar om hur de svälter sig för uppmärksamheten eller hur korkade de måste vara. En sak måste världen förstå. Anorexia är nåt du drabbas av, det är en sjukdom och inte en diet och det kan hända vem som helst. Det är vårt ansvar att se till att information om sjukdomen sprids och få dessa fotoshoppade bilder som sprids på sociala medier att minskas i antal. Så att våra ungdomar inte växer upp i vetskapen om att det är så man ska se ut. Vi måste lära oss själva och alla andra att alla kroppsformer är okej, att alla är olika men att det är det som är så fantastiskt, även om det ibland känns lättare att bara ge upp för trycket och ”fixa sig själv” istället. Så att vi kan förhindra att den här sjukdomen förstör ännu ett liv.
________________________________________________________________________________________________
För jag saknar dig, en novell skriven av Ida
Två år, sju månader och nio dagar. Efter det klarade hon inte att stanna kvar här längre, som en jävla käftsmäll kom det tillbaka, just när alla börjat tro att hon skulle bli bra igen. När folk hade slutat skicka blommor, se medlidande ut och fråga hur illa det var med henne? Men hennes kamp ska inte vara förgäves, de dagarna vi fick tillsammans, de två åren sju månaderna och nio dagarna kan ingen anorexia svälta ihjäl….
-Hej!
Om jag någonsin insett hur stor del som tjejen med det sneda leendet och blonda håret som stod bakom min rygg skulle få, så undrar jag än idag hur jag hade reagerat. Vi hade just börjat på samma gymnasium inne i stan och hamnat i samma klass. Alexandra och Emmy kände jag visserligen redan, men de hängde mest med varandra så jag var femte hjulet precis som i högstadiet. På nåt vis var allt så självklart med Saga, hon var sig själv, sa vad hon tyckte och de flesta gillade henne. Jag tror inte någon någonsin kunnat tro att hon faktiskt mådde så dåligt som hon vekligen gjorde, Saga var bara inte en sådan person som det syntes på, förutom de få månader som det var som värst. Men hon envisades med att gå i skolan ändå.
Jag tänkte inte på det i början, att tallriken på skollunchen oftast bara hade mycket lite mat där större delen bestod av sallad. Men medans dagarna passerade så krympte maten på tallriken och på nåt vis blev hon bara mer och mer spinkig. Även om vi var som bästa kompisar i skolan, hängde vi sällan med varnadra efter skolan trots att vi hade så kul ihop. Jag visste att hon tränade mycket och hade en hund, för trots att vi inte visste vad våra syskon hette eller brydde oss i vad våra mammor hette så var vi hur bra kompisar som helst. Det var vi två – mot världen. Och det ska du veta Saga, för även om du inte är här nu, så går det inte en dag utan att jag tänker på dig.
Första smällen kom en tisdagseftermiddag. Saga var sjukanmäld och jag hade inte tänkt så mycket mer på det, speciellt då hon själv sagt att hon känt sig illamående och yr dagen före. Ett enkelt sms som var starten på en jävla berg-ochdalbana som skulle fortsätta genom hela gymnasiet. En kamp som skulle visa sig vara så mycket viktigare än alla betyg i världen.
” Är inlagad på sjukhuset. De pratar om anorexia, tror dem inte, kommer snart tillbaka. LOVAR. ”
Såklart blev jag orolig, trodde inte att de var sant, för sådant här händer bara inte. Gick in på toaletten och ringade gång på gång. Kom bara till röstbrevlådan. Fick panik och med tårarna i ögonen knappade jag in ett sms med frågan om jag skulle kunna komma och träffa henne? Sista lektionen släpade sig fram och jag hade bara en stor orolig klump i magen så inte blev det mycket matte gjort för min del, för i mitt huvud snurrade bara tusen frågor. Men hon var tyst, mobilen var tyst och när klockan närmade sig nio på kvällen hade jag fortfarande inget svar. Nästa morgon tog jag mod till mig och letade reda på numret till Sagas mamma. Med hjärtat dunkande i bröstet och massa oroliga frågor i huvudet så gick signal efter signal fram, de sa klick, därefter följde ett långt samtal med en medelålder kvinna som alltså skulle vara Sagas mamma.
Samma eftermiddag gjorde jag mitt första besök på rum 317 där Saga skulle tillbinga många fler timmar än vad någon av oss någonsin kunnat gissa. Vi pratade, skrattade och grinade tillsammans. Så var det under alla sjukhusperioder under alla de nästan tre åren, ibland lyckades vi övertala personalen så att vi fick gå en sväng på sjukhuset, för även om det oftast slutade med att vi gick till pressbyrån så kunde även den minsta rundan på sjukhuset bli som ett äventyr. Vi pratade med folk som vi aldrig trott vi skulle prata med, jävlades med sur-Ulla, tanten som jobbade vid avdelning 12 och spelade musik på alldeles för hög volym. När vi gick genom de långa ljus gula korridorena var allt vad läxor och mat hete glöm och lämnat långt borta.
Men det märktes ändå att Saga inte var sig själv, hon hatade alla kontroller, maten, samtalen med psykologen, men mest av allt avdelningen hon bodde på. Hon berättade om nätterna fyllda av skräck: man hörde skrik, glas krossas från ännu en krossad ruta och hon kände sig så felplacerad med alla dessa människor. Hon bodde på en avdelning på psyket om det kan förklara vissa detaljer…
En eftermiddag när jag kom hittade jag henne gråtande med huvudet i kudden och jag fick en blick som betydde mer än tusen ord samtidigt som hon snörvlade fram:
–Jag är inte som dem, jag vill inte leva här. Jag är inte min anorexia. Jag vill bara bli frisk igen!
Jag gav Saga en stor kram och önskade av hela mitt hjärta att det skulle bli verklighet. Två månader sjukhus räckte gott för oss båda. Knappt tre veckor senare ringade Saga mig för att ge mig den bästa lite tidiga julklapp jag fått i mitt liv, det var strax före tredje advent och hon berättade glatt att hon var hemma NU! Jag grät av glädje när jag efter skolan tog buss 33 för att hälsa på min bästa vän i hela världen, för inte ens hennes mycket bleka och spinkiga figur som mötte mig i lägenhetsdörren kunde få min glädje att försvinna. Då var livet helt jävla underbart och oslagbart. Att det inte skulle hålla för alltid var inget någon tänkte på.
22 februari. Hon åkte in igen. Hade inte skött sig. Jag visste att hon hade det extremt tufft i skolan efter att ha missat nästan två månader av ettan och att hon tyckte det var väldigt obehagligt med alla blickar som mötte henne efter att hon fick komma hem, men jag trodde verkligen på hennes löften om att hon börjat äta bättre. Det blev ännu en period på sjukhus, jag märkte ju att jag också mådde dåligt av allt stök men jag vägrade lämna Sagas sida. Läxor, prov och min familj blev satta åt sidan, jag hade bestämt mig för att göra allt för att få ut Saga från psyket. Och nog fick jag ut henne därifrån. Men det gick sällan många veckor innan hon fick åka in igen, vi slets mellan hopp och förtvivlan, både hon och jag.
Jag spenderade hela sommarlovet efter ettan på sjukhuset ihop med Saga, sommarjobb och turer till stranden kändes oviktiga när min bästis kämpade för att besegra monstret anorexia. Enda avbrottet jag gjorde var när jag och min familj åkte till Spanien en vecka – men inte ens då kunde jag släppa det helt för jag och Saga pratade flera gånger om dagen och messade konstant.
Hösten kom och jag fortsatte pendla mellan skola-sjukhus-familjen-hemma. Det var ännu tuffare i tvåan, mer prov och inlämningar gjorde att jag mådde sämre än jag någonsin gjort. Kunde somna sittandes på en lektion och annars så var skolan inte särskilt rolig heller, jag hade ingen riktig kompis som jag trivdes med.
Saga, idag har jag tagigt studenten men jag saknar fortfarande de dagarna i ettan när vi satt på caféet som låg granne med skolan, och pratade om allt mellan himmel och jord över en kopp choklad. Du skulle alltid ha utan marshmallows och jag tyckte du var helt galen, jag menar, varmchoklad med marshmallows är det bästa ju!
25 April, andra året på gymnasiet, jag gick som vanligt till skolan för att ha tre lektioner innan jag tog den vanliga bussen på linje 7 till sjukhuset för att möta Saga. Men jag behövde aldrig ta någon buss till det förbannade sjukhuset, för i kapphallen stod en mycket blek blondin som mötte mig med ett lite snett leende. Tårarna brände i ögonen när jag försökte svälja klumpen i halsen som växte sig större och större.
-Saga… nästan viskade jag fram.
Jag bröt ihop totalt, bara stod där och hulkade samtidigt som Saga gav mig världens största kram. De flesta stirrade, några av de störigaste ettorna drog av en applåd och några treor flinade lite åt oss men jag brydde mig inte ett skit över det. Hon var där och de betydde allt, sådan lättnad hade jag nog aldrig varit med om och jag kan med sorg i hjärtat säga att det skulle dröja många månader tills jag fick anledning att bli så glad igen. Knappt två månader ute i frihet fick vi. Tre månader fyllda av den finaste årstiden, vi gick promenader till parken, lyckades ibland ta en pytteliten fika och även om vi inte badade så älskade jag de där turerna till havet. Hon orkade inte med så mycket, men som tur var kunde jag låna min storebrors moppe så vi slapp gå dit. Vi satte oss alltid på klipporna lite snett till höger om badviken, där det sällan satt folk med anledning av att klipporna stupade rätt ner i havet.
Det var en vanlig torsdag i slutet av sommarlovet när trean snart skulle börja som mamma svarade i vår hemtelefon, jag satt som bäst med munnen full av spaghetti och köttfärssås när mamma kom in i köket med en rynka i pannan och sa att jag hade en person som ville prata med mig i telefonen. Genast fick jag en klump i magen, för nog hörde jag på mamma att det inte lät bra. Och såhär i efterhand önskar jag att jag inte behövt trycka telefonen mot örat och kraxa fram ett nervöst ”hallå?”. Om jag ändå bara kunnat gå långt därifrån för att slippa höra den sanningen. För jag ville ändå inte höra det jag just då hörde.
Hon hade hittats avsvimmad och fått åka ambulans till akuten. Slarvat med maten igen. Inombords svor jag så det osade men ut kom bara tårar och ännu mer tårar. Vi två skulle gått trean på gymnasiet tillsammans men nu var det bestämt att gymnasiet bara var att glömma för Saga, det fick hon ta igen sedan. Även om jag var arg och besviken på henne, för att hon inte hade skött sig, så tog de knappt två timmar innan jag ännu en gång gick igenom sjukhusets långa och sjukhusluktande korridorer med tårar i ögonen. Hon sov när jag kom, men jag togs emot av hennes mamma som om möjligt var i ännu sämre skick än vad jag var. Det syntes att hon inte sovit på mycket länge, att hon var orolig och levt med detta i lite mindre än två år nu. För Saga, jag vet att hon brydde sig, hon hatade att se dig lida och hon ville alltid ditt bästa.
8 mars var den första lite varmare och soligare dagen de året. Jag gick igenom parken med en stadig arm kring din midja, du var vinglig och mycket svag. Fortfarande fanns det hotande isfläckar klar på marken så jag höll dig ett stadigt grepp. Men du var ute och du levde. Än en gång hade du överlevt månader fyllda av skräck för de andra patienterna, ångest och allt annat skit som hela tiden tärde på dig. För första gången på mycket länge kände jag att livet kanske hade vänt på riktigt, för du log lite och sa att du skulle försöka hålla i detta nu. Du sa att du skulle göra ditt bästa och jag hejade på dig som jag var den värsta fotbollssupporten.
Knappt nio dagar senare var det över, jag dundrade in i hallen efter en lång skoldag. Mamma var redan hemma och stod i köket, medans jag drog av mig mina skor kom hon ut i hallen. Hon hade rödkantade ögon och jag hann tänka att; vafan är fel… Sedan brast det för henne och tårarna började rulla okontrollerat ner för hennes kinder.
-VAD ÄR DET?! skrek jag med rösten fylld av panik.
-Saga… det är… över… Jag är så ledsen, snyftade hon fram.
-ÄR HON DÖD!? neäh, näh, faaan….
Jag kröp skrikandes ihop ner på mina knän, klamrade mig fast vid hallmattan och grät hysteriskt. Sedan minns jag knappt något mer, vet att mamma har berättat om hur hon hjälpte mig in på mitt rum och hur jag till sist somnade av utmattning. Att vakna nästa morgon var ren smärta och det tog veckor innan jag klev ur sängen. Jag gick på Sagas begravning, jag ville inte, men mamma tvingade dit mig eftersom det räknades som ”ren hyfs”. Ville fortfarande ha minnet av att hon levde, att hon fortfarande gick omkring på sjukhuset med sina slitna vita converse på fötterna och med de blonda håret i hästsvans. Det var på begravningen jag fick veta att hon hittats död hemma, hennes hjärta hade stannat och när hennes bror hittade henne var det redan försent. Det bara tystnade. Sedan var allt över.
Två år, sju månader och nio dagar. Tiden som var vår. Trodde aldrig jag skulle bli glad igen för jag tänkte på tiden som skulle blivit vår. Saga, du lämnade allt för stora sår allt för tidigt, jag tänker på dig varje dag och precis lika mycket som jag hatar sjukdomen du hade, så hatar jag att jag är kvar här nere och ställer mig frågan varför det inte kunnat vara jag som lämnade och du som var kvar?
Novellen ”För jag saknar dig” bygger på ett möte med en tjej som själv kämpar med anorexia, en sjukdom som drabbar alldeles för många människor. Delar av historien är hämtad ur verkligheten, men den största delen har jag jobbat fram själv med inspiration från människorna och platserna runt omkring mig. Jag vill med denna text berätta en historia, både kopplad till sjukdomen och hur det känns att stå bredvid, maktlös, när någon som betyder mycket för en mår dåligt.
________________________________________________________________________________________________
Ruvik, en artikel skriven av Nelly
Jag och en kompis fick en måndag morgon möjligheten att träffa den 17- åriga killen Ruvik på kulturmagasinet i Sundsvall. Redan som liten kände han sig som om han hamnat i en ”annan” kropp. Han var inte en tjej, utan han var en kille. Han är helt enkelt en helt vanlig människa.
Hur gammal är du?
Jag är sjutton och ska fylla 18 år om bara några veckor.
Har du börjat med behandlingar och sådant ännu?
Jag hade väldigt otur, för de kan inte så mycket om just det här ”ämnet” här i Sundsvall, så jag fick hålla på i ett halvår med att få min remiss inskickad till Stockholms barnsjukhus, men tyvärr gick inte det så bra då det tog lång tid och när jag väl fick den skickad så ska det dröja ungefär ett halvår innan man får sin tid. Det dröjde väl ungefär ca 7-8 månader, och när jag då åkte dit så fick jag höra att eftersom jag fyller 18 år och därmed blir myndig/vuxen så måste jag bli omskickad till vuxensjukhuset, så jag hade väldigt otur och kunde egentligen vara ”igång” nu. Så jag har inte haft någon behandling ännu, förutom att jag har ”självmedicinerat” för att jag blev så desperat.
När är din första tid med att börja med behandlingarna?
Jag har min första tid den 1 mars 2016.
Tycker du att du fått det stöd du behöver från föräldrar, kompisar m.m?
Min familj har varit fantastisk och det är jag jätteglad över. Så jag har fått ett jättebra stöd hemma. Men kompisar har jag ju, men jag har rent generellt ganska svårt att skaffa/behålla vänner för jag är en ganska stängd person helt enkelt. Så inte jättebra på den fronten men helt okej, jag har överlevt.
Berättar du för någon du nyss träffat om ”vem du är”?
Nej, jag är en person som tycker att det inte spelar någon roll om jag är trans eller inte. Om jag säger att jag är en kille, så är jag en kille helt enkelt. Men om de frågar och jag känner att jag behöver berätta då säger jag det men annars så gör jag inte det. De flesta av oss känner att vi vill bli behandlad så som vi känner oss.
Hur reagerade din familj när du berättade för dem?
Jag ska inte säga att de kände det på sig men jag tror ändå de förstod att det var någonting med mig som var annorlunda. Jag har pratat mycket med min mamma om det och frågat henne om hon hade det på känn, och hon svarade nej, jag tror ingen förälder förväntar sig att ens barn ska komma en dag och säga hej jag känner mig som det motsatta könet. Men de tog det väldigt bra, min syrra frågade vad det var och då fick jag förklara.
Min pappa var inte jätteförstående i början eftersom mina föräldrar är skilda så jag bor inte hos honom så mycket. Vi har en helt okej relation men vi pratar inte så mycket och eftersom jag då inte pratar med honom så mycket så har han inte fått så mycket förståelse förrän nu. Så det har varit rätt tufft att inte använda rätt pronomen, rätt namn, men det blir bättre.
Hur var skolgången/har du blivit behandlad annorlunda?
Jag har nästan alltid haft det tufft i skolan och det är inte på grund a att jag inte är smart utan att jag har haft svårt att koncentrera mig, och jag sover väldigt dåligt, och då har jag inte så mycket energi, och depression gör ju att man tappar motivation. Till exempel så kan det bara vara jobbigt att gå upp och plocka ur diskmaskinen för mig. Och att komma ut är väldigt jobbigt och jag har mått fruktansvärt dåligt. De har inte behandlat mig annorlunda men de har väl haft det i åtanke. Men det är mer för min depression istället för att jag är trans.
Har du någon ”idol” som inspirerat dig?
För några år sedan så började jag komma in i det här med japansk stil/ street fashion och då hittade jag en person som också hade samma stil, för det är inte så ofta jag ser/träffar personer som har samma stil som mig, men i alla fall så hittade jag en person, och han började att säga att, ja jag gillar ju att klä mig maskulint, för han var nämligen en kvinna, och då fick han mig att inse och intresserade mig till att klä mig mer som en man. Så honom har jag mycket respekt för.
Hur tror du att dit liv skulle sett ut idag om du hade förnekat det hela?
I början tänkte jag att varför var jag inte nöjd med att vara en tjej, men nu har jag till och med svårt att säga det, för grejen är ju det att jag inte är en tjej, så det går inte att säga det nu, det är helt otänkbart för mig att föreställa mig hur det skulle vara.
Vid vilken ålder berättade du om vem du egentligen var?
Jag gick i 9:an när jag kom ut och då var jag 15 år gammal. Men ungefär ett år innan, så vid 8:an så hade jag levt mer könsneutral. Jag gick aldrig ut med det och sa att nu vill jag bli kallad så här, utan jag har mer provat på att bli kallad Hen då och då, men jag kände snabbt att nej det är inte det här heller så jag kom ut i januari i 9:an. Så det är nästan två år sedan.
Hur reagerade klasskompisarna när du kom ut?
Jag tror aldrig att jag kom ut för min klass, för det var bara ett halvår kvar och jag trivdes inte i min klass. När jag gick i 9:an så kom jag ut för min familj, men jag kom inte ut allmänt förrän augusti. Och då sa jag att jag ville bli kallad det här med mer, men de jag har kommit ut för tar det bra och jag har aldrig stött på att någon sagt ”nej, jag tänker inte kalla dig det här” med mer, jag har hört folk som gjort sig lite lustig över det men jag har inte själv haft en dålig erfarenhet av det.
Hur kändes det att komma ut?
Det är alltid lika nervöst att komma ut. Men jag kom ut på facebook, så det är ju ganska skönt, och jag skrev en lång text och förklarade så mycket som jag kunde, och jag fick väldigt bra respons. Men man fick ju komma till skolan och till klassen, det var nog det jobbigaste för jag går estet, och vi är en väldigt liten klass, vi är sex stycken, så vi är inte så många och måste gå med ledarskap och jag vill inte dra alla över samma kam, men de påminner om min gamla klass, så det var väldigt tufft att ställa sig där. Även idag blir jag fortfarande fel känd av ledarskaps eleverna. Det är ju inte jättekul men det blir ju bättre och man blir ju mer säker i sig själv.
Känner du att någon har vägrat att till exempel kalla dig för kille?
Ingen har ”blåvägrat”, men folk säger att de har svårt att ”ställa om” och då känner jag att, ”du kommer och säger att det är jobbigt för dig, men jag har träffat tio stycken som dig idag som kommer och säger att jag orkar inte det här för jag är ”lat”, så det är ju många som är lata. Jag har bytt namn två gånger och folk har ju då svårt med mitt nya namn och säger ”men jag känner dig som det här, jag tänker inte kalla dig för det här”, och då får man helt enkelt nej, det är mitt liv och jag bestämmer vad jag vill bli kallad. Men de flesta är mer öppna nu och det är skönt, men ibland läser man någon elak kommentar på ett youtube- klipp och då bli man lite ”mörkrädd” igen, men de flesta har inget problem med det.
Min åsikt
Jag är en person som tycker att alla ska få var precis som man vill, det spelar ingen roll om man är trans-, bi- eller homosexuell, man ska få vara precis som man själv vill.
Det jag menar är att, varför skulle man inte få vara som man vill, varför är det inte okej att se ut som man vill eller gilla det man vill. Bara för att någon är trans- eller homosexuell med mera, betyder det inte att alla andra också måste vara det.
Det är ju som att säga att om jag gillar färgen rosa så måste alla andra också gilla färgen rosa.
Det här handlar inte bara om transsexuella med mera, för det här handlar om alla. Alla ska få vara, göra och se ut som de vill. Om det är en kille som gillar att dansa t ex balett, men låt honom göra det då. Om det är en tjej som gillar att spela t ex hockey, men låt henne göra det då. Det ska inte spela någon roll om du är en kille eller en tjej du ska få vara dig själv, ingen annan har ens något att säga om det, för de har inget med ditt liv att göra. Om alla bara kunde få vara som de själv vill då skulle alla ha det så mycket bättre. Om du inte gillar personer som gör det de vill och är som de vill, då behöver du inte umgås med dem men håll dina åsikter och tankar för dig själv iallafall. För att trakassera människor med dumma åsikter gör det inte enklare för dem, de har troligtvis det redan jobbigt och att då spä på med mer skit får dem att bara känna sig värre. Och till alla er som säger att Sverige är ett fritt land, ja man får tycka som man vill men det ger inte er rätten till att mobba andra, nu gäller inte det här alla utan det gäller dem som gör detta. Och det är självklart att man får tycka som man vill men håll det för dig själv, för då behöver inte någon råka illa ut över det.
Jag tycker det är modigt av er som vågar stå för den ni är och våga göra det ni vill, ni ska vara stolta över det och ta ingen skit från andra, om ni bara ignorerar dem så är ni så mycket större än dem och så mycket mognare.
Men jag måste säga att ”vi människor” har bättrat oss SÅ mycket på ganska kort tid. Jag menar så sent som under 1980-tal så var det långt ifrån okej för någon att vara t ex homosexuell men om vi tittar på år 2015 så blev det till och med lagligt att gifta sig som homosexuell i USA. Och i Sverige var vi något tidigare och det blev lagligt 2009 om jag minns rätt.
Det jag i alla fall menar med detta är att man har all rätt att vara den man vill vara även om det inte handlar om att man är trans-, bi-, homosexuell m.m. Alla har rätten till att vara den man vill.
________________________________________________________________________________________________
Ruvik Lilieqvist, en krönika skriven av Ella
Om någon hade frågat mig om hur det är att vara transsexuell för ett år sedan hade jag inte haft ett svar. Jag hade ingen aning om hur transsexuella hade det i samhället och jag hade aldrig träffat en transsexuell. Men på skolan den senaste terminen har vi jobbat med ett projekt som kallas ”så som i himlen”(efter Danny Saucedos låt).
Meningen med projektet är att träffa och intervjua de som har det lite svårare med livet än andra. Mina klasskompisar träffade före-detta kriminella, hemlösa och anorektiker. Jag träffade Ruvik Lilieqvist. En sjuttonårig kille som förut var en tjej.
Han hade alltid känt sig annorlunda som tjej. När han var yngre hade han trott att han hade ADHD eftersom att han alltid känt sig obekväm i sin kropp och alltid behövde röra på sig. Han hade aldrig några riktiga kompisar, varken killkompisar eller tjejkompisar, och kände sig utanför i skolan. På grund av detta gick tankarna ofta till att det var honom det var fel på, han var inte normal och det var därför ingen gillade honom. Tankarna blev värre och som ett desperat försök att tänka på annat började han skära sig.
I 8:an kände han att han inte var en tjej utan började istället presentera sig som könsneutral, en hen. Men känslan av att någonting var fel, att kroppen var fel, hängde kvar. Så i 9:an bestämde sig Ruvik för att han var en kille. En transsexuell.
Ruvik valde att inte berätta för sin dåvarande klass om att han nu var en kille. Han hade aldrig haft någon nära relation med någon i klassen och såg ingen poäng i att berätta för dem eftersom att de snart skulle gå ut skolan för att sedan kanske aldrig ses igen.
Gymnasiet kom som en lättnad. Ruvik berättade den här gången för klassen, alla tog emot det bra. Däremot var det många som hade svårt när han bytte namn. Hans första namn som kille var Shiro men efter ett tag bytte han till Ruvik. Många tyckte att det var jobbigt för att man måste tänka på att inte säga Shiro men vad tror de då att det var för honom? Ingen av dem tänkte på att han hade skurit sig själv en lång tid eftersom att han trodde att det var någonting som var fel på honom, ingen tänkte på hur jobbig den här resan hade varit för honom.
När Ruvik var 17 år gammal fick han äntligen skicka remissen från Sundsvalls sjukhus till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Sjukhuset i Sundsvall har inte den sortens kompetens att de kan utföra de operationer som behövdes för att Ruvik skulle kunna byta kön. Remissen tog åtta månader innan den skickades och när den väl kom fram sa sjukhuset i Stockholm att han måste skicka om remissen, fast till vuxensjukhuset eftersom att han skulle vara myndig då operationen skulle göras.
Idag är Ruvik en artonårig kille som går estet andra året på Skvadern. Han har inga problem med sin klass idag men det finns fortfarande de som är negativt inställda till Ruviks liv. Dock är det inte längre något som påverkar honom, han har insett att det här livet är det enda alternativet. Inget annat. För ett liv där han inte hade fått vara en kille, sig själv, hade helt enkelt inte varit ett liv.
För mig har att vara transsexuell alltid betytt att man förut var ett kön, nu är man ett annat. Jag tycker att det borde vara så enkelt. Du borde kunna byta kön utan att du eller andra ska se det som något negativt. Men i dagens samhälle finns det alltid de som inte tycker att man ska få vara som man vill och det sprids ofta vidare. För sådana människor kan inte basera sina åsikter på fakta eller på religioner utan det baseras bara på rädsla. Rädsla för det främmande, rädsla för att allting inte är som det alltid har varit, rädsla för utveckling som kanske inte gynnar dig själv. Och rädsla har en förmåga att spridas trots att andra försöker förklara att det faktiskt inte finns något att vara rädd för.
________________________________________________________________________________________________
Sent Diagnostiserad, en text av Elian
Jag var ner till Sundsvall city, till Kulturmagasinet. Jag träffade en kvinna där, som jag skulle intervjua. Om hennes sena diagnostisering av ADHD. Det blev en rätt lång intervju, det var för att vi av en slump kände varandra. Vi småpratade lite först, och sen började vi med intervjun.
Kvinnan jag intervjuade pratade om att hon hela livet har hittat egna sätt att hitta lösningar på sitt liv, för hon visste ju inte att hon hade ADHD. Så hon har alltid försökt med olika jobb och medicin, och om hon hade förstått sig själv så skulle det blivit mycket lättare i livet, och hon skulle ha haft mindre destruktiva relationer. Hon skulle även ha undvikt svåra situationer, som idag har hänt, om hon bara hade fått sin diagnos tidigare.
Jag frågade henne hur hon känner sig idag, och hur det går? Hon svarade:
’’Det gick fort när jag själv bestämde mig för att göra utredning, jag var där på utredningen nästan varje dag, och så fick jag diagnoseringen.’’ För jag förstod att jag hade ADHD eftersom att jag blev utbränd hela tiden. Så hon levde med att inte veta att hon har haft ADHD.
Mina tankar:
Jag tycker att hon har fått ordning på sig själv, och hon vet när hon blir utbränd. Så nu fokuserar hon på sin fritidsgård och sin son. Jag tyckte att intervjun var enkel men jobbig för jag har känt både henne och hennes son och vi hade inte träffats på minst fyra år.
________________________________________________________________________________________________
KVINNAN MED ÅSIKTER, en text av Elliot
Jag och min kompanjon Robin åkte på måndag morgon in till stan i Sundsvall för att intervjua politikern Elin Nilsson som representerar Moderaterna.
——————————————————————————————–
Det var den tråkiga, kalla och trista veckodag som startar varje vecka, den dag vi kallar måndag. Det var den dagen jag och Robin bestämde med Elin att vi skulle träffas för intervjun.
Så vi hade bestämt tid, datum och plats för när vi skulle ha intervjun, men enmme innan intervjutiden sms:ade våran lärare, som hade kontakt med Elin, att intervjuplatsen skulle vara på Mittuniversitet istället. Vår lärare sa att Elin skulle möta oss vid ”Huvudentrén”.
Men jag och Robin hade bara varit där en ång innan så det var svårt att hitta denna ”Huvudentré” för det fanns så många hus och alla entréer såg ikadana ut. Men som tur var så såg vi Elin gående utanför ett av husen. Hon såg oss och sa att vi kunde ta intervjun i hennes kontor.
Så vi satt oss ner och började.
Jag och Robin hade bestämt att jag var den som skulle fråga de frågor vi hade bestämt och att han skulle anteckna medan. Den första frågan på det lilla papper där jag hade skrivit ner alla frågor var: Varför ville du börja jobba med politik?
Hennes svar var att hon alltid har haft mycket åsikter om saker när hon var liten men det var inte många som lyssnade så hon vände sig då till olika forum där hon kunde prata ut. Då hittade hon Moderata ungdomsförbundet och gick med där. Hon ville även visa ungdomar att man kan göra skillnad. Om hon ville prata med ungdomar om vad dom har för åsikter om saker så ville hon inte ha ett tråkigt möte där ungdomarna bara skulle bli utråkade, utan hon kunde till exempel vara med och spela basket på basketplanen med ungdomarna på skolan och sedan fråga dom om deras åsikter. Och det tycker jag är ett bra sätt att göra det på. Jag är ju en ungdom (chockande eller hur?) och jag har varit på sådana möten där vuxna vill få våra åsikter om saker men dom gjorde det på ett så stelt sätt.
Sedan kom frågan som hela den här intervjun vi gjorde handlade om, Hur är det att leva under hot?
Hennes svar var att när hon har sagt saker har dom ofta blivit ganska stora och blåsts upp väldigt mycket. Redan när hon gick i skolan och sa en åsikt om något kunde hon få problem för det och bli utpekad av andra. Fast det är en bra sak om man är politiker för då vill man att andra ska prata och skriva om en.
Hon tror att hoten hon har fått kan bero på att hon har starka åsikter och är offentlig om dom åsikterna och de som tycker att hon har fel försöker att tysta henne genom att skicka anonyma hot för att försöka skrämma bort henne från politiken.
Och det tycker jag är väldigt fjantigt för bara man inte tycker likadant som någon annan person kan man inte börja hota den personen.
Efter vi hade ställt alla våra frågor tackade vi för intervjun och gick till busshållplatsen för att vänta på bussen hem.
Så min slutsats om det här är att Elin Nilsson verkar vara en trevlig människa, och att hoten hon får är onödiga för Elin är en stark människa som inte låter något hot från någon annan sänka hennes politiska karriär. Och vi behöver starka åsikter i vårt samhälle för det gör så att vårt tänk utvecklas, och det leder till att vi människor utvecklas. Så ni som kan gå så långt som att hota Elin, ge upp för Elin är smart nog att inte ge sig för hoten.
________________________________________________________________________________________________
–=Intervju=– av Robin
Vi intervjuade Elin Nilsson på Mittuniversitetet. Hon pratade om att hon alltid haft åsikter om saker och ting, till och med i skolan så hade hon åsikter om saker hon tyckte var dåligt och hon kunde inte låta bli att säga dom. Folk tyckte att hon var konstig för att hon alltid uttryckte sig som hon gjorde. Hon sa också att på hennes tid så lyssnade man oftast inte på unga människor, dom fick tycka saker men man brydde sig inte om det. Hon kände sig konstig/annorlunda för att hon hade så mycket åsikter om saker och ting, när ingen annan hade det.
Hon började på en teater och växte upp där och tyckte att det var det hon skulle hålla på med men sedan hittade hon massa olika forum att uttrycka sina åsikter på. Hon skrev också väldigt mycket och det gjorde att hon hittade till Moderata ungdomsförbundet och gick med där, samtidigt som hon gjorde det lade hon ner teatern för att det fanns så mycket att göra på “MUF” (Moderata ungdomsförbundet).
Hennes syfte med det hela är att visa andra unga människor att man kan göra skillnad. Hon funderade på olika partier eller om hon skulle skriva fritt (själv) och då blev det att hon valde Moderaterna.
Hon har också fått hotbrev men hon var inte rädd för att det skulle hända något, “för om någon skulle vilja göra mig illa så skulle dom väl redan gjort det, utan att skicka hotbrev till mig” sa hon.
Hon lever ett vanligt liv, men hon har dock nästan alla sina kompisar nere i Stockholm! Men hon kan ju såklart åka och hälsa på dom, och dom kan hälsa på henne. Hon reser väldigt ofta mellan olika delar av landet, allt från Malmö till ex. Lappland
