Så som i himlen
En grupp elever valde att intervjua hemlösa och personer i deras närhet. Vi hade stor hjälp av Bengt Persson, föreståndare på Slink-In i Sundsvall, som förmedlade kontakter på EFS-kyrkan i Sundsvall och gjorde det möjligt för mig och eleverna att få komma dit en onsdag, den dag i veckan när de håller servering för hemlösa. Här nedan följer texter skrivna utifrån intervjuer och möten.
________________________________________________________________________________________________
Mitt namn är Oliver och jag har intervjuat en man som heter Bengt.
Bengt har under en längre tid arbetat på slink-in i Sundsvall som har gett hemlösa personer en möjlighet till mat och husrum under vissa tider. Det var lite av en slump att han hamnade där. För 10 år sedan så pluggade Bengt litegrann efter en långtidssjukskrivning och läste upp betyg på folkhögskolan. I det läste han också en kurs för behandlingsassistenter.
Det var inget han då tänkte att han skulle börja jobba med, men i och med att Bengt själv varit i ett relativt tungt missbruk i sin ungdom ganska många år så blev det att han kom in på den banan och ville hjälpa andra som är i samma sits som han själv varit i. Så Bengt sökte till slink-in och började jobba där. Bara slumpen var det ändå inte som gjorde att han hamnade där utan det har så klart också lite med hans bakgrund att göra och att skolan hjälpte han att läsa och så.
Det har inget med hans arv att göra riktigt att han hamnade i sitt missbruk utan Bengt hade kristna föräldrar och en relativt bra uppväxt. Men sen blev det några tragedier i hans uppväxt i och med att ena föräldern dog och den andra inte orkade vara närvarande längre, som gjorde att han hamnade fel.
Bengt hade det jobbigt i skolstudierna och klarade inte riktigt av det och i det hamnade han fel redan i skolåldern. Så i Bengts fall har det helt klart varit miljön som varit största orsaken till att han kom in i missbruket. Det fick honom att börja testa droger i rätt tidig ålder.
Bengt var en ganska liten person som inte hade hittat tryggheten i sig själv riktigt. I och med att hans mamma dog och hans pappa fick psykiska problem hade han ingen trygghet i sig själv alls, så han fick liksom tuffa killar som kompisar i ung ålder.
Det här att jobba på slink-in är för Bengt ett sätt att ”betala tillbaka till samhället” litegrann. Det är oftast killar han hjälper, som är i ungefär samma sits som han själv var i. Det gör också att Bengt kan liksom prata ”deras” språk. En gång i veckan erbjuder de på slink-in en varm måltid men annars är det tillgång till mackor, fil och flingor mest. Det finns också möjlighet till mat på Esf-kyrkan 1-2 ggr i veckan. Det är till störst del samma ”gäng” som kommer in och som de träffar på slink-in men ibland kommer det nytt folk också. Slink-in vill stötta dessa personer som ofta kommer dit att också bli drogfri, det är deras mål.
De flesta är väldigt tacksamma att slink-in finns så man kan komma och ha en lugn stund någon gång ibland. Det ringer också personer ibland som kommit över ett missbruk och tackar att de personer som jobbar på slink-in finns, med mera.
När Bengt själv var i sitt missbruk så tyckte han inte att han behövde hjälp, han nonchalerade det. Bengt jobbade sig sakta men säkert sig ur sitt missbruk och lever idag ett helt drogfritt liv.
Mina tankar: Jag tycker att en så ensam person som Bengt var måste vara så otroligt stark för att klara sig ur ett sånt missbruk medans han knappt hade föräldrar. Samt att han nu också hjälper andra med sina problem tycker jag är så starkt av en individ. Riktigt bra att använda sin erfarenhet av droger mm och hjälpa andra med den. Riktigt starkt av Bengt.
________________________________________________________________________________________________
EFS-kyrkan i Sundsvalls kommun, en text skriven av Linus
För några veckor sen åkte jag till EFS-kyrkan för att få en bättre syn på hur dom jobbar.
EFS är en självständig organisation inom Svenska kyrkan, med betoning på mission, lekmannaengagemang och vardagskristendom.
Rörelsen består av ca 16 000 människor som är medlemmar i någon av de 400 föreningar som finns spridda över landet. Deras gemensamma mål är att hjälpa människor att leva nära Jesus Kristus i vardagen.
EFS är en evangelisk-luthersk rörelse. Evangelisk för att det understryker att det centrala i kristendomen är evangeliet, det vill säga det glada budskapet om Jesus. Det är genom tron på Honom och inte på grund av egna meriter och prestationer som vi får leva i gemenskap med Gud. Luthersk för att det betecknar den riktning inom kristendomen som Svenska kyrkan tillhör.
När jag var där så serverade man lunch till hemlösa och det gör man på onsdagar sen många år tillbaka. För ett tag sen började man även servera middagar på måndagar.
Jag tycker att det är bra att dom hjälper hemlösa.
________________________________________________________________________________________________
Hemlösas situation i Sundsvall, en krönika skriven av Emma
Jag intervjuade en halvfinsk man på 40.50 år som är en av dom som lever tuffast på Sundsvalls gator. Under intervjun var han inte helt nykter.
När jag frågade honom hur han hamnade i den situation han är i så fick jag inte något vidare svar, han sa att han rymde hemifrån när han var 12 år. Han svarade med ett mindre seriöst svar:
´´Jag fick för lite stryk´´ var dom exakta orden, när jag frågade varför han rymde.
Under intervjun fick jag korta och inte så utvecklade svar och jag insåg ganska snabbt att jag skulle få svårt att få något vettigt ut av honom.
Under intervjun började jag grubbla lite över hans svar och fick uppfattningen av att han på något sätt ville skylla ifrån sig på framförallt regeringen, men också på Sverige som samhälle och flyktingkatastrofen(?)
Nu i efterhand och även under intervjun började jag fundera, och resonera kring hur han egentligen hamnat här. Jag anser att om man skulle hamna i denna situation är det av någon anledning, det kan t.ex vara att man haft en tuff uppväxt, eller att man hamnat i missbruk.
Jag tror även att alla får en chans att göra något åt det, sen om man sumpar den chansen får man liksom skylla sig lite själv! Jag uppfattar den här mannen som bitter för att han anser att han inte får de pengar eller den hjälp han själv tycker han förtjänar, jag tycker att det är tragiskt att han ska uttala sig om att Sverige som samhälle gör fel. Det jag tycker är ännu värre är att han tycker vi sluta att ta in flyktingar så att sådana i hans situation kan få fler chanser och mer pengar.
Han sa att han hade mål som att exempelvis engagera sig i någon förening och vara tränare eller något liknande. Det är fina mål tycker jag. Men det känns, från min synvinkel, som att han måste börja ta tag i sig själv och bevisa att han är värd en chans till.
Innan jag intervjuade den här mannen var jag exalterad och taggad på att höra en historia om hur han hamnat i denna situation och att han vill göra något åt det, och att han ångrar sig.
Det han berättade under vårt samtal var inte det jag förväntat mig… Efter det här så börjar jag fundera på om det är så här hos de flesta hemlösa, för om det är så, så tycker jag det är väldigt tråkigt!! Jag tycker INTE att man kan skylla det man gjort fel på någon annan. Om man hamnat i denna situation och inte vill vara där så tycker jag att man kämpar för att komma ur den.
Absolut tycker jag att samhället ska hjälpa de som hamnat i klister, men det jag menar är att man inte kan hjälpa någon som inte är redo att göra sin del i det hela. Med det här menar jag absolut inte att de som är på flykt ska bli drabbade!
Jag får den känslan att om man blir hemlös är det OFTAST ett ’’eget val’’, man kan som inte rå för om det är krig i ens hemland.
________________________________________________________________________________________________
Berättelsen om Lasse Groth, en text av Wilma
Han var en helt vanlig man med en helt vanlig uppväxt, men hans liv skulle förändras.
Lasse växte upp i Nolby som ligger i Njurunda tillsammans med sin familj. Där gick han på Nivrenaskolan, men istället för att börja på något gymnasium, utbildade han sig inom bygg. Lasse gick den traditionella vägen och var lärling. Så småningom blev han en skicklig och välbetald snickare. Efter att han hade gjort karriär som snickare och flyttat hemifrån tidigt träffade han sin blivande fru. De flyttade ihop och skaffade 3 barn tillsammans. Lasse byggde på egen hand familjens blivande hus i Essvik, där de kort därefter flyttade in. Det lyckliga höll tyvärr inte för alltid. Lasse och hans fru hade träffats när de var alldeles för unga och gled därför ifrån varandra, vilket slutade i skilsmässa.
Lasse tog skilsmässan relativ bra, men valde att packa ihop sina saker och tog avstånd från Sundsvall. Han flyttade därför ner till Stockholm. I Stockholm träffade han Kristina. Lasse och Kristina fattade tycke för varandra och flyttade senare ihop. Tillsammans fick de sitt första och enda barn, dottern Victoria. Familjen levde ett väldigt lyckligt liv tillsammans i Enskede som ligger precis vid Globen.
Vid 55 års ålder fick Lasse det beskedet som ingen vill ha. Kristina hade drabbats av cancer. Kristina blev bara sämre och sämre, och bara ett tag senare fick dottern Victoria samma besked. Även hon hade drabbats av cancer. 2010 orkade inte Kristina mer, hon avled efter en hård och lång kamp mot sin cancer. Bara ett år senare tappade Lasse även Victoria, endast 24 år gammal med drömmar om att bli en jurist.
Lasse trodde att han var en härdad man, men det visade sig ganska snabbt att så var inte fallet. Han var inte alls så hård som han själv och alla andra trodde, utan en väldigt skör person. Lasse tappade helt fotfästet. Han erbjöds medicinsk hjälp, men tog aldrig emot den. Han tänkte att han kunde klara sig själv och skulle inte äta några tabletter som någon annan gav honom.
Lasses liv vändes upp och ner, blandmissbruket tog över och allt gick utför. Från att vara en lycklig familjefar övergick Lasse till att bli en gravt alkoholiserad man utan hopp om en framtid. Hans vänner tog avstånd, hans föräldrar tog avstånd, alla tog avstånd. Ändå förstod Lasse inte vad det berodde på, men innerst inne visste han att det var drogernas fel. Men drogerna var något Lasse inte kunde ta sig ur, han hade blivit beroende. Det första Lasse gjorde när han vaknade vid 4-5 tiden var att peta i sig sina tabletter, allt för att slippa ångesten.
Lasse fick inte ha kvar sin lägenhet, utan blev hemlös. Helt utan bostad levde han i Stockholm, Göteborg, Oslo och Sundvall. Han tillbringade sitt liv i skogen, på bänkar, och när det blev som kallast på tågstationen. Lasse hade inte längre något kvar, varken tak över huvudet, familj eller vänner.
Lasse blev intagen på olika behandlingshem för att komma ur sitt beroende, men ingen av behandlingarna funkade. Den enda anledningen till att Lasse gick dit var för att han skulle vara där. Han hade aldrig några planer på att avsluta själva missbruket. Så fort behandlingen slutade så började också blandmissbruket igen. Det spelade ingen roll vilka behandlingar han gick eller vad omgivningen gjorde, den enda som skulle kunna hjälpa Lasse var han själv.
Hösten 2015 befann sig Lasse i Sundsvall. Nätterna tillbringade han oftast på tågstationen, men ibland var han även ute och gick på staden. Han hade aldrig någon som helst aning om vart han skulle. Han gick bara där för sig själv. Dagarna spenderade han nästan alltid i hamnen som väldigt hungrig. Han åt nästan ingenting eftersom att det knappt fanns någon mat som han fick tag på.
En lördag då Lasse gick förbi EFS-kyrkan fick han en annorlunda känsla. Det var som att något sa till honom att han skulle gå in. Lasse lyssnade till sin inre känsla och gick på ny invigningen av EFS-kyrkan, som var på kvällen samma dag. Han blev väldigt väl bemött och träffade där personen som skulle bli Lasses stora räddning, Sven Eriksson. Lasse som inte hade duschat eller bytt kläder på 3 månader fick nu all hjälp som han behövde. Redan samma kväll som de möttes ordnade Sven så att Lasse fick en säng att sova i. Han fick också nya kläder, en ny frisyr och tvätta sig ren.
Kyrkan och Sven blev Lasses räddning. Hos dem fann han det som han alltid hade sökt efter, vilket ledde till att han tog tag i sig själv. Idag är Lasse helt fri från sitt före detta missbruk. Han sover gott om natten och tycker livet är underbart. Han hjälper till i EFS-kyrkan med att dela ut matpåsar till de hemlösa, och även genom att anordna olika måltider för dem. Lasse gör allt för att hjälpa personer som hamnat i samma sitts som han tidigare satt i själv.
Sven blev inte bara Lasses räddning, utan också hans bästa vän. Lasse och Sven kan berätta allt för varandra. De är som två bröder. Tillsammans brukar de gå på promenader med sina hundar, prata och ha det trevligt. Lasse är inte bara vän med Sven, utan han umgås med alla de övriga i kyrkan. De ställer upp och hjälper Lasse, och han gör detsamma för dem.
Det finns många hemlösa på våra gator idag. För vissa som Lasse så vänder det och personen kommer tillbaka till ett normalt liv. Tyvärr så går det inte så för alla utan många hamnar i fängelse eller dör en förtidig död, på grund av det hårda och utsatta liv dom de lever. Man kan säga att i alla dessa fall så har samhället misslyckats. För Lasses del så ordnade det upp sig. Låt oss hoppas att antalet utsatta i högre utsträckning kan framåt fångas upp av samhällets skyddsnät.
________________________________________________________________________________________________
Viktigt möte, en artikel skriven av Kimberly
Det var en vanlig onsdag för dom flesta men inte för mig, jag fick göra något annorlunda. Denna man jag fick träffa är en av dom som levt svårast på Sundsvalls gator. Det är en man som varit hemlös i 16 år. Vi träffades på efs-kyrkans lunchservering för hemlösa, i Sundsvall.
Hur var din barndom?
Jag rymde hemifrån redan som 12-åring mer än så vill jag inte prata om.
Vad fick dig att hamna här?
Det började med alkohol som jag sedan börja missbruka. Jag kom från Stockholm men det va en kvinna som fick mig att åka hit men det är en annan historia.
Vart får du tag på mat när du inte kan gå hit till efs-kyrkan?
Hittar man inte mat så får man stjäla sin mat.
Vart brukar du sova?
Oftast på tågstation, toaletter och McDonalds. Men man brukar bli utslängd, men sedan kollar man sig omkring och ser en invandrare så får han eller hon vara kvar. Frågar ni kommunen om hur dom fördelar pengarna mellan svenskar och invandrare så är det inte rättvist men det säger dom inte i tv:n och tidningar. Varför ta in andra när dom inte ens kan hjälpa sina egna?
Vad menar du med det?
Att jag som jobbat innan kanske skulle kunna fått hyra en lägenhet istället för dom så jag kan skaffa mig ett riktigt jobb.
Jag träffade också en av de som jobbar med serveringen till de hemlösa:
Vilka åldrar är det på dom som kommer hit och äter?
Dom yngsta som bruka komma hit är emellan 18 och uppåt. Dom hemlösa får komma och äta mat på onsdagar för 5 kronor. Vi som gör det här för dom här hemlösa får ingen lön vi gör det frivilligt för att hjälpa andra. Vi har hållit på med det i 15 år, vi som jobbar på efs-kyrkan.
Skulle ni kunna tänka er att göra så här oftare?
Det tror jag inte, för det ligger en massa jobb bakom det vi gör. Vi är inte speciellt många heller vilket gör det väldigt jobbigt men det är kul att se att dom uppskattar det vi gör. Men det är öppet på fredagar, då kan dom komma hit och köpa en matkasse med lite olika matvaror för 5 kronor.
Hur många bruka komma hit på fredagarna?
Det är mellan 25-30 stycken som kommer.
Hur orkar ni?
Det är klart det är jobbigt men det är så kul att se hur mycket dom uppskattar det.
Vad tänker du när du ser så unga människor som kommer hit?
Det är riktigt hemskt att se så unga människor som är missbrukare och så förstörda utan att få hjälp.
Vad är det för missbruk?
Det är allt mellan alkohol och tunga droger.
Är det ofta samma människor som kommer?
Ja det är ofta samma personer som kommer hit och äter. Så man får ju som ett band eller vad vi ska kalla det mellan dom.
Vad tror du fått människorna dit dom är idag?
Det börjar oftast med alkohol sedan kanske en vanlig cigarett som sedan blir till tyngre grejer som sedan utvecklas till ett beroende.
Finns det fler ställen som det här?
Ja, det finns ju slink-in men jag tror det är mera av mackor och fika. Men jag tycker det är väldigt bra att det finns andra liknande ställen som det här. För kommunen verkar inte vilja se dom här människorna som har det så här. Annars tycker jag dom borde fixa fler ställen där dom kan gå och få i sig lite mat. Men det är vad jag tycker.
Jag tackade för att jag fick intervjua de båda männen och sedan var jag tvungen att gå för att hinna med bussen hem.
