Så som i himlen
Kris (Kriminellas Revansch I Samhället) i Sundsvall är en förening bestående av före detta kriminella som valt att ändra på sitt liv och hjälpa andra som vill göra det. Här följer texter som baserar sig på intervjuer gjorda med verksamma på KRIS:
Micke på Kris, en artikel skriven av Anton
För några veckor sedan var jag och några kompisar på kris på en onsdag för att intervjua en före detta missbrukare.
Hur ser ditt liv ut idag?
– Idag är jag fast anställd här på Kris och jag bor här på Kris med min tjej här och så. Det går åt rätt hål.
Hur hamnade du i sitsen?
– Började knarkade när jag var 12 år och börja dricka när jag var 11 år. Så därför hamnade jag i den sitsen.
Tycker du att du fått/får den hjälp du behöver för att förbättra din situation?
– Absolut jag får väldigt mycket stöd härifrån Kris.
Blir du behandlad på ett annat sätt nu än när du hamnade i denna sits?
– Ja absolut folk uppskattar mig idag liksom. Det gjorde dom inte då.
Hur såg ditt liv ut innan?
– Jaga knark varje dag , vara kriminell och sälja droger = det som kommer med missbruket helt enkelt.
Hur var din uppväxt?
– jag hade en bra uppväxt både mamma och pappa var bra. Jag kan inte skylla på att jag hade en dålig uppväxt för att jag började och knarka. Nej så att jag hade en bra uppväxt.
Varför tror du att du gjorde det du gjorde?
– Fel umgänge tror jag.
Vad hade kunnat förhindra det?
– ja du jag har ingen aning om faktiskt.
Ångrar du dig?
– klart jag gör det varje dag.
Om du var i samma situation idag hade du gjort samma sak då?
-nej de hade jag inte gjort.
Har du lärt dig något från de du gjorde?
– verkligen jag har fått en jävla livserfarenhet.
Var önskar du att du är om 10 år i livet?
– Körkort, bil, hus, det vanliga svenssonlivet.
När slutade du då?
– För 2 år sedan. Då var de behandling och sen kom jag hit.
Har du åkt fast någon gång också?
– Jag tror det är 19 kapitel i belastningsregistret så 19 gånger har jag varit i rättegång. Men sen har man klarat sig undan några gånger också.
Mina egna åsikter: jag tycker att det är dumt att knarka för de förstör bara sitt liv och får svårt att få jobb.
________________________________________________________________________________________________
En missbrukares förändring i livet, en artikel skriven av Hugo
Onsdag den 17/2-16 så åkte jag och några kompisar in och intervjuade gamla missbrukare på Kris i Sundsvall.
Vi började med att presentera oss inför dom, sen så fick vi intervjua dom en och en. Vi hade med oss frågor som vi skulle få ställa till dom och så här blev intervjun med en av männen:
Hur ser ditt liv ut idag?
Ja, de är ganska bra jag är drogfri och bor här på Kris och har bra kamrater och här på Kris följer vi deviser och det är hedlighet, ärlighet, kamratskap. Det är också en bra kamratförening.
Hur hamnade du i sitsen du är i?
Ja, det började i unga år, det var 1967 när jag var 15 år. Jag började med brott och röka brajj och hamnade på ungdomsanstalt. Sen vid 1978 så började jag med amfetamin och hamnade i ”himmelriket”. Men sen 2006 så la jag ner och sen 2007 satt jag inne sista gången. Sen släpptes jag på fri fot och blev drogfri. Det tycker jag är ganska skönt faktiskt.
Tycker du att du fått den hjälp du behöver för att förbättra din situation?
Ja, det tycker jag att jag fått, ifrån Kris har jag fått hjälp, har gjort mycket på egen hand också. Jag flyttade ifrån Sundsvall 2006 för att komma ifrån umgänget med pundare å grejjer. Jag drog till Kamfors för där hade jag bott och så innan och var helt drogfri och jag har ju gjort det på egen hand kan man säga. Men jag tycker inte att jag gjort någon prestation egentligen. Jag vill bara leva normalt.
Blir du behandlad på ett annat sätt nu än när du hamnade i den här situationen?
Ja, det blir jag ju, förut var det ju droger direkt. Men nu dricker jag inte ens en öl, vi har ju nolltolerans här och det är en jävla trygghet. För det är ingen som är påtänd eller inget våld eller nånting.
Hur såg ditt liv ut innan?
Ja, det var kaos totalt.
Hur var din uppväxt?
Ja, jag hade en farsa som trodde att man kunde slå in kunskaper i mig, så jag har fått väldigt mycket stryk å jag hatar han. Han dog 2009 å jag vet inte vad som hände, jag var inte ens på begravningen. Jag vet inte vart han ligger och jag vill inte veta det heller. Det fanns liksom bara hat mot honom. Men morsan hon lever ju, hon är 89 år och bor i Matfors. Hon är bra, hon fick ju ta mycket smällar som jag egentligen skulle haft. Jag hatade skolan, men det enda jag inte skolkade det var i 9:an och jag gick 9 tp men det finns ju inte nu längre, men det var tack vare det som jag klarade 9:an och plugget.
Varför tror du att du gjorde det?
Hah, ja du, jag vet inte riktigt. Jag har ju gått i farsans fotspår, han söp hela livet, han söp ända till sin död. Jag vet inte, kanske är genetiskt eller vad de är.
Vad hade kunna förhindra det?
Ja, om jag hade fått ett ordentligt straff första gången jag åkte dit, jag fick ju socialbidrag och fick veta att man inte behövde jobba. Mycket hade kunnat vara annorlunda om man hade någon annan som brydde sig om situationen. En dag så hade morsan somnat och de var spya i sängen å fylla i villan och ingen sa nånting. Dom va i fjällena och kom hem en dag för tidigt och jag hade världens party här hemma. Jag hade fulla kylskåpet med bärs. Jag packade ihop allting och gick ut med det och de la inte märke till nånting, de reagera inte ens, mycket mycket märkligt.
Om du hade varit i samma situation idag hade du gjort samma sak då?
Man vill ju tro att man inte skulle gjort de, jag vet att jag aldrig skulle falla tillbaks till missbruket, för det kostade mig så mycket. Jag har ju nio barn, jag har varit gift två gånger. Jag har valt bort barnen hela livet, jag har ju tagit missbruket före barnen hela tiden. Jag kunde ju ta bilen till kiosken, fast egentligen åkte jag till Stockholm och var borta 14 dagar. Första äktenskapet var ju fantastiskt jag hade en underbar kvinna, hon missbrukade inte alls utan hon tog hand om barnen hon. Och jag var ute och punda.
Har du lärt dig något från de du gjort?
Haha, ja det hoppas jag ju, jag kommer ju aldrig komma tillbaks till missbruket, det är ju säkert.
Hur tror du ditt liv ser ut om 10 år?
Ja, att jag bor i en egen lägenhet och har träffat en ny kvinna, de är väl det närmaste målet. Jag är ju ute på massa dejtingsajter och facebook med grupper å grejer. De är ganska kul att chatta med folk. Jag har inget körkort å ingen bil eller nånting så jag sitter liksom fast här. Så körkort är ju ett stort mål, så man kan ta sig runt i landet, för jag har barn utspridda i hela landet också och jag har ju 10 barnbarn också, och ett elfte är på väg.
Sedan tackade vi för oss på Kris och började bege oss hemåt mot skolan igen.
Jag tror, efter de tre intervjuer vi gjorde, att dom kände en lättnad, för det är alltid skönt att få prata ut ibland om vad som har hänt och så.
________________________________________________________________________________________________
En resa åt rätt håll, en artikel skriven av Sara
Kris är en kamratförening bestående av före detta kriminella och missbrukare, Kris hjälper människor som friges från fängelse att hålla sig borta från kriminalitet och droger genom att erbjuda dem ett nytt, hederligt och drogfritt socialt nätverk.
Jag har intervjuat tre personer på Kris, där jag ställde massa frågor och fick svar på deras resa som dom har gått igenom. Alla är där på grund av samma saker, droger och alkohol.
Ingen vill hålla på med det eller leva så som dom har gjort. Det är svårt att försöka förstå dom, man förstår vad dom säger men man fattar inte vad dom egentligen har gått igenom. Bara dom som har gått igenom det kommer förstå dom på samma sätt. På denna resa tappade vissa sin familj och även vänner. Många av deras vänner höll på med samma saker som dom, tog droger och var våldsamma. Vissa sitter i fängelset och några har till och med dött.
Vissa jag intervjuade var bara uppväxt med det, deras föräldrar höll på med det. Dom kunde komma hem tolv på natten och deras föräldrar brydde sig inte för dom var påverkade. Många fick stryk av sina föräldrar hemma. Men det fanns även några som hade en bra uppväxt men hamnade i helt fel grupp av vänner. Vissa föll alltså för grupptrycket. Man tyckte man var cool och ville passa in i gruppen. Sen efter ett tag blev man beroenden av det och det blev för svårt att sluta. För några gick det så långt att dom hamnade i fängelset eller fick socialtjänst.
Alla jag har intervjuat har suttit eller jobbat av sitt straff och idag ser det bra ut för dom, dom har fått en bra hjälp av Kris. Vissa håller på att utbilda sig och några jobbar. Alla har ett boende, vissa har ett eget ställe och några bor på Kris. I framtiden vill dom flesta ha en familj och ett bra jobb. Och det hoppas jag att dom får.
Det går att få ordning på sitt liv igen men det är en väldigt lång resa och den resan har dom snart klarat. Kris hjälpte och hjälper fortfarande dom med deras liv. Kris ger dom en chans att få igång sitt liv igen.
Jag hoppas att dom når sina mål och ett stort lycka till i framtiden.
________________________________________________________________________________________________
Söker tröst och hamnar fel, en novell skriven av Sally
Hur fel kan man egentligen hamna? Du blir misshandlad som barn, din morsa får ta en del smällar. Kan det göra så hela ditt liv förändras?
Jag var en helt vanlig 15-åring som bodde i Göteborg men hade en tuff uppväxt med i bagaget.
Jag var 15 år då allt hände, eller egentligen så var jag mindre för farsan började slå mig i ganska tidig ålder, och morsan fick ta en del smällar hon med. Vilket hon verkligen inte förtjänade, för hon gjorde inget fel. Inte jag heller för den delen tycker jag, men hon valde att ta smällarna istället för mig.
Det var den hösten då jag nyss fyllt 15 jag började med det som förändrade hela mitt liv.
Det var en helt vanlig onsdag, du vet, jag gick till skolan och gjorde det man brukade göra. Skötte skolan bra ändå, hade fina vänner och en väldigt fin flickvän. Det var inte dom som gjorde något mot mig eller så, jag gjorde det valet själv ändå.
Du vet, jag var skyldig en snubbe pengar och då fick jag ett förslag utav en polare hur man kunde tjäna ihop stålar snabbt och lätt. Och du vet säkert hur det slutar, eller? Ja, ni vet nog att jag blev erbjuden att sälja knark utav den här så kallade polaren den dagen då allt började.
Vi möttes då senare den kvällen, nere vid hamnen i Göteborg.
Han hette Thomas förresten, han såg väldigt schysst ut och man trodde verkligen att man kunde lita på honom. Vilket visade sig vara fel…
Kan du fatta en helt vanlig jävla onsdag visade sig vara avgörande för mitt liv. Och jag valde att välja fel spår den dagen, hur idiotisk var man inte?
Thomas hade då med sig en väska, en svart väska med silverspännen och lite småsliten, som han hade knarket i.
Jag var ju peppad, kände mig stentuff inför att göra något nytt. Att få sälja något och tjäna egna stålar. Du vet egentligen så skulle jag ju inte göra det, men det var ju bara dom där förbaskade pengarna som jag var skyldig som gjorde att jag hamnade fel.
Klockan var 19.35 den onsdagen, jag stod och väntade där på Thomas vid hamnen som hade en massa båtar. Osäker vad det var för båtar, hade inte direkt det som plan att veta.
Han kom och gick med sin svarta väska, med en ganska vinglig gång och med blicken flackande hit och dit. Och jag vågade inte fråga varför han gick så heller för man såg verkligen att han hade tagit något, alltså du vet, han hade sniffat nåt. Och jag visste ju inte hur man blev då eller. Så jag höll munnen tyst.
Jag var inte feg i överlag, men då jag såg han den kvällen komma fram till mig så hände nåt. Fick en stor klump i magen bara.
Han kom kort bara fram till mig och sa
– Du, detta är värt 10.000 kr, slarva inte bort det för då finns din själ inte längre kvar här bland oss. Det är viktigt att du inte sabbar detta, för då vet du vad som väntar. Lämna detta till leverantören, det ligger en lapp i väskan med adressen och allt du behöver. Klanta dig för fan inte, väste han och vände ryggen mot mig och gick iväg.
Jag stod bara där med klumpen i magen och nickade nervöst efter att han gått. Måste sett ut som ett fån under samtalet.
När jag sedan såg han gå bort längs hamnkanalen och försvinna in i mörkret så var min första tanke “ska jag göra detta? Ska jag verkligen göra nånting olagligt, för att få fram lite stålar? Är det värt de?”
Jag fick sedan så många tankar i huvudet om att jag skulle lämna allting där och sticka från stan, men hur skulle det egentligen sluta? Jag kunde ju inte bara lämna morsan i sticket eller mina vänner och flickvännen. Jag kunde inte bli självisk. Nej nej, det fick inte hända.
Jag bestämde mig för att fullfölja uppdraget, jag skulle fixa fram stålarna den kvällen. Jag öppnade väskan för att leta efter lappen med adressen, men innan jag hittade den så såg jag en pistol. En Walther p99 AS 9×19, jag hade sett en sån innan. Farsan jobbade som polis ibland, och då så hade han väl med sig sitt vapen hem ibland fast man inte fick. Och jag brukade gå och känna lite på den och så, och det var en exakt sån i väskan.
Jag fick en ännu större klump i magen än vad jag redan hade. Vad fan trodde Thomas att jag skulle göra egentligen? Skulle jag döda leverantören? Alldeles för många frågor dök upp i huvudet, jag bestämde mig för att låta pistolen vara kvar i väskan och kolla lappen med adressen och dra iväg dit.
Jag kilade iväg in mot centrum, för jag skulle gå igenom där, alltså det skulle gå mycket snabbare och så var det säkrare. Det var ganska lugnt ute den kvällen, alltså du vet, inga fester eller något sådant.
Klockan närmade sig 20:30 innan jag stod framför huset. Ett rött hus med vita knutar runt om, det var faktiskt prydligt där. Jag stod utanför huset ett tag innan det var någon som såg mig, alltså det var någon inifrån som hade sett mig. Mitt sinne sprang iväg men mina fötter stod kvar där på den prydliga marken då hon kom ut från huset.
En blond vacker tjej kom ut från huset på väg mot mig med en joint i ena handen. Hon kom sedan fram mot mig sa:
– Är det du som… aa… du vet ska göra det?
Och jag förstod precis vad hon menade, men det kom inget ljud ifrån min mun. Så jag visade väskan bara och hon sa sedan till mig:
– Ska du med in? Alltså vill du hänga lite med oss, vi har spriten och nu det bästa. Och vi kanske stod där i ungefär två minuter innan hon suckade och gick. Men jag ville ju såklart inte verka feg så jag gick lite efter henne. Hon tittade sedan bak på mig och sa:
– Jag visste att du inte skulle banga, du verka fett skön. Även fast du inte ens sagt vad du heter men ändå, kom så går vi in till mina polare nu.
Vi kom sedan in i huset, och det var riktigt schysst där alltså. Fint innehåll du vet, drömkåken till och med skulle man kunna säga.
– Vem är lillen du har med dig Viola? Hörde jag en ganska mörkröstad kille säga.
– Tagga Marcus, han har det. Alltså det vi har väntat på.
– Jaha, varför säger du inte det då. Välkommen till himlen pysen.
– Eh, ja tack. En polare till mig, Thomas. Han bad mig lämna detta till er, och jag tog upp knarket. Och lämnade kvar pistolen i väskan uti fall att.
– Thomas säger du, han är en riktig jävel. Go är han också, men akta dig för han. En hal orm är vad han egentligen är.
Jag nickade sedan åt Marcus med ett litet flin på läpparna.
– Hurru Nikita, ta fram en stänkare åt lillen här. Han ser ju utbränd ut. Han måste piggas upp med detsamma.
Och jag såg sedan Nikita gå in i köket och fixade en drink till mig. Jag var väldigt osäker ifall jag ville dricka eller inte, men jag hade ju inte något större val än att svepa i den.
– Pysen, har du nåt namn? sa Marcus till mig efter en stund. Alltså jag har inte ens sagt mitt namn till dig, så jag vill absolut inte säga det till dom.
– Kalla mig Adde, ljög jag till honom.
– Adde, jag gillar det. Nikita kommer alldeles strax med något magiskt till dig.
Jag nickade och log mot honom, sedan såg jag Nikita komma till mig med ett glas. Ett shotglas.
– Här har du lillen, ta det lugnt bara.
Vi satt sedan där ett tag och shottade ett par shots innan Viola avbröt med:
– Ska vi inte ta det vi egentligen har väntat på hela kvällen?
– Viola, självklart. Men vi var ju tvungen att inviga vår nya medlem. Svarade Marcus viola.
– Adde, du ska väl också testa lite hoppas jag?
– Eh nja, tror inte det. Tror jag ska dra hem nu.
– Men festen har ju inte ens börjat. Klart du ska stanna Adde, och pröva i alla fall lite gotta. Visa att du är bland dom stora nu.
– Självklart, kan ju inte gå hem nu när det bästa händer nu eller. Vad tänkte jag med? Svarade jag Marcus den kvällen.
Lite senare hörde vi en bildörr smällas igen utanför huset, och alla blev helt tysta. Det var någon som sedan knackade på dörren, och alla satt stilla. Ingen vågade röra sig och ingen visste vem det var.
Sedan skrek dom:
– Det är polisen. Öppna dörren, eller så sparkar vi in den! Vi vet vad ni har gjort!
– Vafan Adde har du gjort? Har du tjallat din idiot??? Rös Marcus till mig.
– Nej, jag lovar. Det är inte jag, ingen vet att jag är här förutom Thomas.
– Den jäveln, han ska fan dö!
Sedan efter vår konversation så sparkade polisen in dörren och stormade in.
– Ni är alla gripna för narkotikainnehav, sa en utav poliserna. Minderåriga ställer sig på en rad åt höger och ni andra åt vänster.
Alla ställde sig åt höger då vi visste att vi inte skulle få fängelse om vi var minderåriga. Jag själv visste att jag inte skulle få nåt mer än hamna på ungdomsanstalten och hålla på och jobba utan lön. Men hur gamla dom andra var visste jag inte, så jag visste inte heller vad dom skulle få.
– Självklart så är vi inte dumma i huvudet. Jag säger det en gång till bara, minderåriga åt höger och ni andra åt vänster.
Och så ställde vi oss i rätta, och alla ifrån högerled förutom jag hamna i vänster. Vi fick sedan åka iväg in mot polisstation och sätta oss på förhör.
Ni kanske inte förstod, att det var Thomas som hade tjallat? Han satte dit mig, och alla andra. Han var inte påverkad den kvällen, han spelade alltihop. Pistolen var inte riktig men adressen, knarket och polisen var riktigt. Och sveken som uppstod.
Det var ju Thomas fel att jag fuckade upp alltihop. Så egentligen så är det han som ska ha sabbat hela sitt liv.
Hans familj, hans jobb, hansvänner och flickvän. Inte jag. Jag förtjänade inte detta.
Eller egentligen så var det mitt fel, jag valde det.
Nu blev det lite förvirring, ville jag det eller inte?
Om jag hade vetat vad som stått på spel så hade jag nog tackat nej, men jag upplevde ändå ingen ånger.
Jag hade lite luckor ibland, då jag var ren. Och då så hann man ju gifta sig två gånger med fantastiska kvinnor och få hela tio barn. Men jag kände ändå längtan efter knarket, så det tog över.
Sedan då jag insåg hur stort allting hade blivit bestämde jag mig för att flytta ifrån Göteborg och flytta till Sundsvall istället. Jag ville bli ren, jag ville ha mitt liv tillbaka. Få träffa min familj, möta en trevlig kvinna igen, skaffa jobb och en fin etta. Jag övervägde mellan mitt liv och missbruket. Och för en gångs skull så vann livet, jag bestämde mig för att ta mig ur detta.
Jag gjorde en hel del på egen hand men fick otroligt mycket hjälp ifrån Kris. Jag har fått lite för mycket enligt mig, jag förtjänade att få jobba mycket med mig själv med. Men här sitter jag idag. Ren. Dricker inte ens, bor på Kris i Sundsvall och inväntar den rätta. Träffar mina barn och barnbarn mer på sistone, superlycklig är jag! Mitt liv må ha varit upp och ner men något bättre kan jag inte ha önskat mig. Jag ångrar ingenting jag har gjort. Jag hamna där jag ville. Fick en familj, en bostad och snart en kvinna.
Nu vet du min historia, väldigt förvirrande, har haft lite svårt att bestämma mig angående om jag har ångrat nåt eller inte. Men jag är evigt tacksam för alla fina människor jag har mött under mina 64 år, alla stunder jag har upplevt har vart äventyr på höga nivåer.
Men jag har inget mer att säga om min historia då detta var det som hände.
Men jag må ha lite vettiga tips med mig, börja för fan inte och röka på eller sniffa! Du kanske känner dig bra, men det är inte värt konsekvenserna. Även fast du tycker det i efterhand också.
